Jävla stenålder, jag vet, men den här skiten är djupt inbankad i pannloben. Min respektive älskar alla former av salvor och sådan skit; efter duschen är det dags för en ny dusch, denna gång i lotion. Jag övertygad att hon skulle kunna klämma sig igenom i en lufttrumma och genomföra en vågad stöt mot Louvren just därefter. Själv har jag på allvar någon form av fobi mot salva.
I den dagliga golgatavandringen runt Youtube nu i Corona-tider, snubblade jag på ett klipp med amerikanska ståupparen Bill Burr. Eller snarare, en sådan där reactionvideo på hans rutin ”Some people need lotion”. Det var ett afroamerikanskt par i medelåldern som reagerade på den och om någon så ens erbjöd mig pengar för svaret kan jag inte förklara varför jag började titta på det. Men jag är glad att jag gjorde det. Jag fick lära mig något nytt. Bill berättade om när han dejtade en afroamerikansk tjej och innan de skulle gå ut tillsammans så började hon bokstavligen smeta in sig i lotion. Bill är kritvit, som jag, och från ungefär samma generation. Han hade inte konfronterats med konceptet lotion så här. Bill undrade om hon hade någon form av eksem som gjorde att hon behövde applicera den mängden.
Som vore han helt dum i huvve tittade hon på honom och sa att det såklart är så att hon inte ska bli ”ashy”. Paret som reagerade på rutinen skrattade ihjäl sig. Vet inte vitingar vad ”ashy” är? Nej, är svaret. Egentligen inte, inte sådana som Bill och jag i alla fall. Vi får torr hud, visst, men det märks inte på samma sätt som om du är svart och det ser ut som om du lutat dig mot en fullklottrad griffeltavla när man slarvat med smorshlet. Paret skrattade hysteriskt och berättade hur bägge deras mammor brukade smörja in alla syskons ansikten med vaselin innan de släppte iväg dem till skolan. De förklarade även att kompisar brukar påpeka om man blivit ”ashy” med ungefär samma ton som om man haft en snorkråka i pannan.
Jag har börjat jobba med min fobi nu. Jag vill inte längre vara ”ashy”. Bara för att man inte ser skiten så innebär det inte att den inte är där. Ungefär som den stenåldersskiten jag fått inbankad i mig.