Sahara Hotnights albumdebuterade 1999 – här syns Johanna Asplund, Josephine Forsman, Maria Andersson och Jennie Asplund.
Det var kallt ute den födelsedagen, som det ofta är i november. Jag höll skivan i min hand, länge, och tryckte högtidligt på play. Mina föräldrar stampade takten. Och jag dök in i tonerna på en tonårings vis – obönhörligt och intensivt.
På syslöjden virkade jag en slips i samma nyanser som albumomslaget, turkost och lysande orange. När jag rörde mig runt i Skelleftehamn, förbi Rotundan, var det någon som berättade för mig att där, innanför de väggarna, gjorde Sahara Hotnights sin första viktiga spelning.
Dimman som skiljde det vanliga livet och det nya musikuniversumet åt skingrades snabbt och oväntat. Landskapet som plötsligt uppenbarade sig var klarare, tydligare. Där bodde ett första frö, en första insikt kring att musik och kultur skapad av oss, i Robertsfors, i Skellefteå och Västerbotten, var viktig och stor. Jag gick hem igen, lyssnade på ”Kiss & tell” från början till slut och uppehöll mig i tanken kring att de, precis som jag, hade varit fjorton år i Skelleftehamn en gång.
De hann släppa fler album av samma dignitet, men efter 2011 blev det tyst. I tomrummet har den första klarsyntheten utanför Rotundan vuxit sig starkare. Vi har något att berätta, vi har toner och ord. Men framförallt: vi kan inte kalla oss en kulturell plats, en kommun där skapande tas på allvar, om vi inte ger resurser och utrymme till de som står bakom instrumenten.
18 februari släppte Sahara Hotnights ”Reverie”.
Vi har viktiga flaggskepp. Vi har Kulturföreningen Mullberget med sin drivkraft och scen. Men vi har också självaste Josephine Forsman, trummis i Sahara Hotnights, som skiner ljus på det som saknats i den kulturella pusselbiten. Hon startade musikskolan Loud i hemkommunen Robertsfors, som ger unga musiker konkret hjälp – platser att repa, platser att spela och erfarna musiklärare.
Nu är Sahara Hotnights tillbaka. Det är en musikhändelse av rang, men låt det också vara en påminnelse till våra lokala beslutsfattare. Vill vi vara en plats där musik skapas, eller en plats där den endast konsumeras? Jag vet vad jag väljer, och jag vet också att nästa Sahara Hotnights finns i en källare någonstans i vår bygd.
Låt oss se till att de inte stannar där.