Krönikör Akvelina Bergsten är kritisk mot kulturutbudet för tonåringar och unga vuxna på Sara kulturhus.
Någon gång per år är det någon jag känner som har varit på kulturhuset. Men det är sällan. Zara Larsson tyckte många om, och min lillasyster var på ungdomshelgen med Peg Parnevik. Men, mycket mer än så blir det tyvärr inte för oss som är i den där mellanåldern, åldern där vi inte ännu fyllt 20 men inte längre lockas av idén att se Den lilla sjöjungfrun: the musical.
Jag minns konversationerna jag hade med mina vänner om allt vi såg fram emot med det nya kulturhuset medans det byggdes. Det var en plats vi skulle kunna träffas på, en plats vi skulle hänga på efter skolan, vi skulle plugga i biblioteket tillsammans och gå på konserter. Nu är jag nästan aldrig där.
Det känns inte som en plats för mig.
Det är inte för att jag inte har försökt. Huset har fått sina chanser. Ett exempel är den ovannämnda drömmen om att plugga i biblioteket. Jag och en vän skulle skriva högskoleprovet tillsammans i våras och såg fram emot att spendera tid i de nya fräscha lokalerna. Visst var det svårt att hitta bra studieplatser med ordentliga stolar och bord, de få som finns var nästan alltid upptagna, men det avhöll oss inte.
Ofta sittandes i soffor gjorde vi gång på gång tappra pluggförsök i stadsbiblioteket. Bland barnskrik och surr satt vi där flera gånger i veckan, från det att skolan slutade till stängning.
Två och en halv vecka. Så länge tog det innan vi gav upp. Det gick inte längre. Biblioteket var inte en bra plats för studier. Inte heller för läsning för den delen, men det är fint iallafall. Lite trångt på sina håll.
Missförstå mig rätt, jag älskar att höra om alla roliga föreställningar min mormor och morfar besöker, och jag älskar att kulturhuset är en plats där bara fantasin sätter stopp för de allra minsta, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite bortglömd.
Tonåringar är en otroligt viktig grupp att fånga upp, och hur ska vi locka studenter till Campus om nöjesutbudet inte har något för dem? Och, för att inte tala om de små som just nu får växa upp med massor av roliga aktiviteter och skoj i kulturhuset, vad händer med dem om tio år? Då finns där inget för dem. Är Sara en plats man "växer ur", snarare än en samlingsplats för alla skelleftebor? Det känns trist.
"Vi pratade om allt vi skulle göra på kulturhuset medans det byggdes, nu är jag nästan aldrig där"
Jag vet att det görs satsningar för att förstå vad staden vill att Sara anordnar, men min magkänsla säger mig att det inte kommer bli någon större förändring.
Ja, magkänsla eller 2024 års eventkalender, man får kalla det vad man vill.
En svår nöt att knäcka skulle jag inte heller kalla det. Ge oss fler, gärna yngre, ståupp-komiker, ge oss Veronica Maggio och Bolaget, och skapa fler ordentliga studieplatser i biblioteket. Kanske kan man introducera den yngre publiken för kulturens olika komponenter genom att erbjuda gratis entré till sådant som balett eller klassisk musik. Det blir en framtidsinvestering: Gör dagens unga intresserade så kommer de tillbaka som betalande besökare under resten av sina liv.
Sara kulturhus är en fantastisk resurs, det kan verkligen vara en plats för alla oavsett ålder att samlas och tillsammans njuta av roliga aktiviteter och fantastisk kultur. Låt oss dra nytta av alla möjligheter det kan erbjuda oss. Balansera den obalanserade eventkalendern och bjud in hela Skellefteå att ta del av husets ståtliga arkitektur.