Theodor Ekenstedt: Kusinen från landet i storstadens kollektivtrafik

I veckan var jag på tur-och-retur till Stockholm. Inget märkvärdigt, hade bara ett ödmjukt ärende och sedan tillbaka igen. Jag har varit till Stockholm ett par gånger senaste åren, men har alltid bara anlänt direkt till slutdestination via bil och inte vallats genom Stockholms kollektivtrafik. Och kanske var jag en gnutta färgad av min kusins make som är lokförare och avgudar allt som går på räls (bokstavligt och bildligt), hos vilka jag även övernattar, men alltså oj – vilken infrastruktur! Man bara går rakt fram från flygplanet till Arlanda Express och innan man vet ordet av är man på tunnelbanan. Men okej, nog med kollektivtrafikens lov – här kommer min vittnesbörd.

Jag står i en vagn långt bak i tunnelbanan. Plötsligt hörs ett ljud som man känner alltför väl – mobiltelefon som *klatt-klatt-klattar* mot hårt underlag. Och så händer det igen. Och igen. Varje gång följs dunsen av målbrottsliga stön av missnöje. Tre pojkar, svårt att säga hur gamla men skulle säga typ tidig pubertet, bråkar med varandra. Visar sig att pojken med mobilen filmar de andra två, mot deras vilja.

Och jag, kusinen från landet (bokstavligt och bildligt), börjar överväga handlingsscheman. Först och främst – ska man ingripa? Gör man sådant här? Gör man sådant någonstans? Är det farligt? Men innan jag ens hinner formulera något slags moralisk ramverk har en man i 50-årsåldern med beiga kläder vänt sig om och säger med len men bestämd stämma:

”Filma? Det får man faktiskt inte göra! Lägg av med det där.”

Pojkarna bedömer tillsägelser som vek och fortsätter bråka.

”Jag är seriöst – sluta upp med det där annars slänger jag av er på nästa hållplats!”

Pojkarna fortsätter, varpå den beiga mannen reser sig upp. Pojkarna tar till defensiven och den ofrivilligt filmade klagar över att han inte har något val – han blir ju ändå ofrivilligt filmad! Den beiga mannen pekar på ett dussin lediga platser längre fram i vagnen.

”Sätt dig där framme då!”

Pojken lyder och sätter sig längre fram. Den beiga mannen sätter sig ner igen, och fortsätter spela Candy Crush Saga (obs – ej skämt) och hoppar av vid nästa hållplats. Tillsägelser respekteras, till och med efter att mannen gått vidare. Och jag fattar liksom inte hur den där supertöntiga, beiga gubben kunde ha så mycket pondus att ungdomarna bara lydde. Han hade inget kapital att nyttja. En uppenbarelse, utan tvekan.