Alltså gå in i en hyrfilmsbutik, plocka ner ett fysiskt exemplar från hyllan, spatsera fram till kassan och betala för den. Som på 90-talet. Det blev ett surrealistiskt besök på Hemmakväll. Kassabiträdet tittade förbryllat på mig. Jag tittade vilset på kassabiträdet. Båda tittade på det blåa, tomma fodralet mittemellan oss. Jag var nära att rycka åt mig en burk Pringles och en kexchoklad, bara för att göra situationen lite mer normal. Hursomhelst. Jag hyrde den, jag såg den (genom att fysiskt stoppa in skivan i skivläsaren på syrrans Playstation 4) och jag lämnade tillbaka den – 24 timmar senare.
Det skulle visa sig bli den sista filmen som jag hyrde från en butik. För några veckor sedan meddelade nämligen Hemmakväll att de slutar med hyrfilmer. Corona-eländet blev den sista knuffen. Rätt väntat, men ändå en smula vemodigt. En era går därmed i graven. Kanske finns det någon bensinmack därute som hyr ut “Beck”-filmer till någon som fortfarande envisas med att se allting på DVD, men på det stora hela är fysisk filmuthyrning officiellt stendöd nu.
Jag kommer alltid ha trevliga minnen av att hyra film i videobutiker. Som barn var det något speciellt med att kika in på Hemmakväll (eller Videoteket, som det hette innan) och flanera bland hyllorna, titta på omslagen och läsa texten på baksidan. Utbudet var inte lika överväldigande som idag och att välja rätt film för helgen var inget lättvindigt beslut. Avgörande faktorer var hur blodig filmen verkade vara, eller hur mycket action den såg ut att innehålla. Pryddes omslaget av eld, vapen eller Arnold Schwarzenegger (eller en kombination av alla tre) hade den goda chanser att gå vidare i urvalet.
Mindre charmigt var ju det här att det inte fanns någon garanti att rullen du ville hyra fanns inne. Du kunde lika gärna storma in i butiken, glad i hågen och redo att se blod, och upptäcka att nyhetshyllan gapade tomt. Att filmen skulle vara tillbaka inom utsatt tid (annars väntade en straffavgift) var ju också ganska irriterande. För att inte tala om alla gånger du hyrde en film som inte var tillbakaspolad. Själadödande. Men ja, lite mysigt också, betraktat i backspegeln. Barn idag vet inte vad de missat. Länge leve hyrfilmen!