Jag är notoriskt velig när det kommer till att välja vilken telefon som ska köpas. Det är en smärtsam beslutsprocess som kan sträcka sig över flera årstider. Velandet uttrycker sig i monologer inför de som har oturen att stå mig nära; inte bara familj och vänner utan alla som står inom en radie på två meter. Senaste veckan har låtit såhär:
Måndag: ”Det blir en Iphone den här gången. Det är dags att testa Ios igen och då har jag Airplay mellan både telefonen, surfplattan och datorn. Det blir definitivt en Iphone.”
Tisdag: ”Jag håller kvar vid Oneplus. Jag föredrar ändå Android framför Ios och Oxygen OS är den bästa Android-versionen.”
Onsdag: ”Det blir nog en Google Pixel. Vill köra så en så ”clean” Android som möjligt. Dessutom får de nya uppdateringar snabbare än någon annan Android-lur. Synd bara att jag måste importera… men det är det värt!”
Torsdag: ”Motorola verkar ha en del prisvärda modeller. 2000 kronor är ju väldigt humant. Eller kanske en Xiaomi? Gränssnittet verkar lite bökigt men man vänjer sig, eller hur? Mycket telefon för pengarna.”
Fredag: ”Fast jag kör nog på en Apple-variant ändå. Bättre att satsa på lång hållbarhet. Till skillnad från Samsung… Aldrig i livet en Samsung.”
Lördag: ”Samsung har en del rätt läckra modeller ändå.”
Söndag: ”Jag vet ingenting.”
Ingen lyssnar till slut. De stänger ner. Sluter sig som musslor. Tänk deras förvåning när jag häromdagen gjorde slag i saken och kom hem med en ny telefon. Ett impulsköp för dryga tusenlappen; stor, klumpig och primärt riktad mot utvecklingsländer i Afrika. Varför inte? Jag orkade inte med mina egna monologer längre och jag ville inte nöta mer på mina relationer.
Hur somliga klarar av att byta telefon varje år eller vartannat år övergår mitt förstånd. Inte bara känns det extremt dyrt och onödigt – hur hanterar de huvudbryn vid val av modell? Eller är det inga konstigheter att köpa ny lur så frekvent? Inte krångligare än att veckohandla eller köpa en enkelfärgad t-shirt? Hade jag bytt telefon på årsbasis hade jag inte fått så mycket annat gjort överhuvudtaget. Och jag hade definitivt varit barnlös, ungkarl och utesluten från alla familjehögtider.