Carl Brännström: Sluta med era arga listor

Det händer fortfarande att jag tänker på sista säsongen av ”Game of Thrones” och blir irriterad.

Emilia Clarke spelar Daenerys i "Game of Thrones" vars sista säsong blivit väldigt kritiserad.

Emilia Clarke spelar Daenerys i "Game of Thrones" vars sista säsong blivit väldigt kritiserad.

Foto: Charles Sykes

Krönika2020-08-23 16:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag tänker på den stressade slutstriden mot de odöda, som haussats upp under hela seriens gång och som bockades av på ett enda avsnitt. Jag tänker på Daenerys hastiga konvertering från helylle (nåja) frälsare till mordisk galenpanna. Jag tänker på den infantila upplösningen där alla som överlevt åtta säsonger av krig och politiska maktspel löste sina konflikter genom ett enkelt, uppsluppet rådslag. Vilket jävla haveri det blev. Serien brann som en mäktig komet under sina första säsonger för att mot slutet imploderade som en fjärt i stratosfären.

Innebär då min ovan nämna frustration att jag skulle kunna tänka mig att – likt 1,8 miljoner andra missnöjda fans – skriva under en namnlista för att få HBO att göra om hela sista säsongen? Absolut inte. Det är lika inaktuellt som att skriva på protestlistan som kräver att få de senaste ”Star Wars”-rullarna exkluderade som ”riktiga” delar i serien, eller ”The Last of Us: Part 2”-fansens lista för att få Naughty Dog att göra om spelet.

Den här trenden att spotta ur sig listor och försöka få tv-serier, filmer, spel och andra artistiska verk omgjorda är bara korkad. Ett otyg som jag hoppas går och självdör, snarast. Gjort är gjort. Slutresultatet blev kanske inte vad just du hade hoppats på, och det är ju trist – för dig – men samtidigt är det inte du som är regissören, författaren eller artisten. Det är inte din vision.

Tänk så fruktansvärt tråkigt det vore om alla konstyttringar gjordes med målsättningen att göra alla nöjda. Så slätstruket och försiktigt allting hade blivit. Eller, tänk om det blev en norm att berättelser reviderades i efterhand beroende på folks feedback. Ingenting skulle vara bestående, ingen skulle egentligen stå för någonting. I första versionen sjunker ”Titanic”. I nästa, reviderade upplaga glider skeppet tryggt in i hamnen i New York och Jack och Rose hyr lägenhet i andrahand och avlar elva barn. Hur roligt är det?

Gapande, sköra ”fans” som inte kan hantera att historier inte går precis som de vill bör ta en värktablett och respektera de artistiska val som har gjorts. Eller åtminstone respektera dem tillräckligt mycket för att inte skriva på någon jäkla lista. För all del, kritisera, skäll och gorma, konstruktivt eller inte, hytt med näven mot natthimlen om du vill, bröla på, men sluta upp med de förbannade listorna.