I synnerhet “Final Fantasy VII Remake”. Jag som blir blödig av att bara lyssna på musiken från det gamla Playstation-originalet från 1997 må vara lite "biased", men jävlar i min låda vilket trevligt spel 2020-versionen är. Hjärtat har nästan bultat sönder revbenen av ren nostalgi. Berättelsen och spelvärlden är utvecklad. Karaktärerna är fantastiska. Tidigare rätt anonyma birollsinnehavare har fläskats ut och känns nu lika levande som emo-trollet Cloud och övriga huvudrollsgänget. Grafiken är (oftast) makalöst läcker. Är det felfritt då? Har Square Enix producerat tidernas bästa spel? Icke! Det finns saker jag retar mig på. Vissa mer än andra.
Allra mest irriterande är några av karaktärernas röster. De är gälla, skrikiga. Barnen i spelet är hemska; så fort de öppnar truten måste jag skruva ner volymen. Aerith, en av huvudrollsinnehavarna, ser ut som 20 men låter som en sexåring, eller en sexåring som försöker spela en 20-åring. Allra värst är dock stönandet. Det är ett satans stönande i “Final Fantast VII Remake”. Stånk, flämt och stön, hela tiden.
Inte för att karaktärerna ligger runt (det gör de inte, på sin höjd kramas de, och gråter). Den enkla anledningen är att "Final Fantasy VII Remake” är ett japanskt rollspel och i japanska rollspel stönas det, konstant. När rösterna är på japanska känns det på något sätt mer naturligt, jag har liksom vant mig vid det efter otaliga animéer, men när de engelska röstskådespelarna försöker förmedla känslor genom att låta som att de håller på att skita på sig inne i inspelningsstudion – då skaver det desto mer.
Det spelar absolut ingen roll vad karaktären företar sig; det ska flämtas och stönas lik förbannat. Ska Cloud - vår stoiske protagonist med mystiskt förflutet – öppna en normalstor dörr? Då stönar han. Ska han vrida huvudet sju centimeter åt vänster för att titta på en jämngrå betongvägg? Stön. Ska han överhuvudtaget uttrycka någon sorts förvåning, något tvivel, en känsla av valfri sort – jamen då fyrar han av ett stön, kompletterar med ett ord eller två, följt av ett nytt stön, som för att understryka allvaret i hans förra stön.
I kombination med småostig dialog blir det sällan “The Last of Us”-nivåer på berättandet. Som tur är vänjer du dig. Du lär dig fokusera på annat istället, för där finns otroligt mycket bra att upptäcka.