Numera förväntas varje storspel av rang inkludera ett gediget fotoläge där spelaren närsomhelst kan pausa äventyret, justera kameravinkeln och brännvidden, posera och slänga på ett passande färgfilter. Senast i raden av spel att stoltsera med ett sådant läge är "Ghost of Tsushima". Med ett simpelt knapptryck kan spelaren få en respit från det hårda livet som ensam överlevande samuraj och istället lajva naturfotograf.
Från att inte ha orkat bry mig om fotomöjligheterna i spel (resonemanget har låtit: varför ta bilder i spel när jag har en riktig systemkamera?) har jag, i takt med att spelen blivit snyggare och fotoinställningarna allt mer avancerade, sakta men säkert sugits in i det depraverade fotoläge-missbruket.
I "Ghost of Tsushima", som handlar om mongolernas invasion av den japanska ön Tsushima under 1200-talet och som låter spelaren axla rollen som en av öns sista överlevande samurajer, är jag bara stoisk krigare på deltid. Övrig tid knäpper jag bilder på soluppgångar, risfält, vattenfall, böljande grässlätter och lövskogar i övermättade färger.
Var och varannan vy är så förbaskat bildskön att jag bara måste stanna upp och fota - oavsett var i spelets berättelse jag befinner mig. Jag vet att jag borde rädda min stackars farbror Shimura från den onde mongolledaren Khotun Khan, jag vet det. Farbror Shimura är jätteviktig för att Tsushimas invånare ska kunna mobilisera sig och slå tillbaka de barbariska inkräktarna, jag förstår det, och jag ska rädda honom, absolut, så snart jag plåtat den här lönnen. Det är en förbaskat fin lönn.
Förut lät jag mig ofta distraheras av sidouppdrag i spel. Istället för att rädda världen skulle jag prompt hjälpa främlingar med skitgöra, som att leverera brev, eller plocka sju sorters blommor. Nu ska jag istället fota blommorna. Helst i motljus. Huruvida den här böjelsen för att pausa spel och fotografera miljöerna är en fas som går över, återstår att se. Jag är försiktigt pessimistisk: Vi står ju inför en ny konsolgeneration i höst. Det innebär ännu snyggare grafik. Kommer jag få något gjort alls då, eller kommer jag bara plåta texturer och flåsa? Kommer jag att rädda någons farbror överhuvudtaget, någonsin igen? Jag törs inte lova något.