Alla som sitter på en köttig backlog på sitt Steam-bibliotek nickar säkert igenkännande. För egen del blev beslutsångesten genast mycket värre när jag för några dagar sedan, på impuls, beslutade mig för att återuppta prenumerationen av Microsofts tjänst Xbox Game Pass for PC (tänk Netflix, fast för spel).
Med några få musklick hade jag tillgång till ett digert bibliotek bestående av över hundra olika titlar. Jag startade “Wasteland 3” och lirade i kanske två-tre timmar. Gillade det och tänkte: Det här blir det mer av. Stängde av. Vid nästa tillfälle testade jag ett annat spel: “Crusader Kings III”. Blev lite överväldigad, men ändå nyfiken. Tänkte: Det här ska jag också spela mer av. Dag tre visste jag inte vilket jag av dem skulle fortsätta med. Medan jag velade mellan postapokalyps eller medeltida krigsföring drogs blicken mot andra titlar. Kanske skulle jag testa något annat... typ “Microsoft Flight Simulator”? Det vore ju rätt trevligt ändå, att sitta tillbakalutad i stolen, iförd bara t-shirt och kalsonger och lajva glassig pilot några timmar? Eller?
Nu råder total beslutsångest. Hjärnan fryser vid blotta åsynen av alla titlar som radar upp sig på skärmen. Och värre lär det bli. Eller bättre, beroende på hur du väljer att se på saken. Microsofts prenumerationstjänst växer så det knakar och vi kommer antagligen se fler stora aktörer följa i samma spår. Ge det några år och blotta tanken på att köpa ett enskilt spel för 600 riksdaler kommer att te sig absurd. Istället kommer vi att sitta där med fyra-fem olika spelprenumerationstjänster och ha tillgång till tiotusentals olika titlar. Ett direkt galet utbud till ett – antagligen – förmånligt pris, med möjlighet att testa spel som du normalt aldrig hade provat annars.
Låter ju jättemysigt, tänker du, men tänk också beslutsångesten! Ett ständigt velande. Varje dag, en kamp. En känsla av att aldrig bli klar. Mörker. Regn. Ibland saknar jag den gamla goda tiden, vilket i mitt fall betyder 90-talet, när det inte fanns så mycket att välja mellan. Då var det bara att hålla käften och välja mellan att spela om “Pocahontas” på Game Boy eller försöka sig på “Trollet Hugo” igen, trots att sistnämnda sög. Det var definitivt enklare tider.