Nattklubbsutbudet är på tillbakagående i en kommun där allt annat, trots avsaknad av Botniabanan, tycks gå som på räls. I slutet av november publicerade Megafonen ett reportage om klubblivet i Skellefteå på 90-talet. Redogörelser om köer som ringlade över hela torget och om busslaster med besökare från andra städer varvades med bilder inifrån flaggskeppet Etage, bilder som snarare såg ut att
föreställa kulisser från en film med Miami som skådeplats än något som passar in i mina minnen från 90-talets Skellefteå.
Jag minns Domus, Kioskpiraten och Frasses med ett flipperspel i hörnet. Dick Andersson mellan stolparna i ett Skellefteå AIK som övervägde att byta namn till ”Stingheads”, men av förklarliga skäl minns jag inte vad som ser ut att vara en
av Sveriges genom tiderna snyggaste klubblokaler. Bilderna slår an en känsla av retroaktiv FOMO – vad fint det vore om Etage byggdes upp igen.
Jag tycks ha gått bet på stans allra starkaste nattklubbsår, men även för drygt tio år sedan var utbudet bra. Varje helg konkurrerade Mollys/Allstar med Station 8, senare Verandan. Vid valda tillfällen slog Folkparken upp dörrarna för nattklubbar med över tusen besökare och några gånger i månaden gick vi till den lite smalare rockklubben Nocks. Det är lätt att förstå varför Mollys (tidigare bl.a. Underbar och Tre Trappor), beläget några mil under jordskorpan och med obefintlig mobiltäckning, gick i graven – trots det inglasade rökrummet. Att de övriga ovan nämnda ställena också är historia går att analysera utifrån en nationell trend. De senaste tio åren har ansökningarna om danstillstånd minskat med två tredjedelar i landet och nedgången började redan innan pandemin, enligt sociologen Sebastién Tutanges som gästade P4 Extra förra veckan. Han pekar på att nattklubbarna är en viktig plats för att träffa människor utanför den vanliga bekantskapskretsen. Vidare är nattklubbarna en plats där människors energi riktas åt samma håll med utgångspunkt i musik. Detta skapar vad Tutanges kallar för ”kollektiv upprymdhet” – ett rus som handlar om att stänga ute vardagliga bekymmer och om att människor är mentalt och fysiskt uppslukade av det gemensamma.
Jukka Törrönen beskriver vidare hur dagens föräldrar kan kontrollera sina ungdomar via sms och sociala medier, samt att unga idag umgås med sina föräldrar på helgerna mer än tidigare. Intervjun fick svallvågor på ledarsidorna. Expressens Arvid Åhlund (2021-06-11) menade att vi måste tala allvar om ”Generation Torrboll”; mysiga familjekvällar i soffan och krav på ständig kontaktbarhet är en björntjänst mot de unga. Detta då många av de egenskaper som efterfrågas i vuxenvärlden, som självständighet och eget ansvarstagande, utvecklas genom att exponeras för små risker och av vissa negativa erfarenheter. DNs Lisa Magnusson (2021-06-
12) agiterade för att ungdomen måste vara en tid utan sms-övervakning utan snarare ”ett balanserande på ansvarslöshetens rand och sedan tillbaka in i ett vuxnare liv”, och reciterade Bodil Malmsten: ”Ingenting får hända dig/Nej vad säger jag/Allt måste hända dig/och det måste vara underbart”. För att lyfta nattklubbslivet i Skellefteå krävs alltså ett kulturellt paradigmskifte. Något att bita i för stans nöjesaktörer. Förtjänsten är dock stor om vi utgår från Tutanges – kollektiv upprymdhet skapar värden som är centrala för att forma ett gott samhälle med ett högt socialt kapital. Personligen tänker jag att exempelvis körsång, vilket jag skrev om på denna sida 21/10, eller att stå i klacken på en hockeymatch, också kan generera upplevelser av kollektiv upprymdhet. Ingetdera lika kravlöst eller socialt heterogent som en nattklubb, dock.
Eftersom att detta är en krönika på en nöjessida och inte en debatt- eller ledartext tillåter jag mig att skjuta några förändringsförslag från höften: Lagstadga ett nationellt förbud mot att låta föräldrar följa sina barn i åldrarna 16 – 24 på sociala medier. Bestraffa skötsamma tonåringar med innegångsförbud, för att i längden normalisera att i högre grad vistas i det offentliga.
Bygg upp Etage exakt som det såg ut på 90-talet och låt kommunen bekosta renovering, underhåll, bartenders, DJ Patrik Jonsson, fritt inträde och gratis drinkar. I ett alltmer individualistiskt samhälle, med allt större upplevd ensamhet, kan en satsning på kollektiv upprymdhet vara en god investering i den motsatta vågskålen.
Anton Fahlgren