Blicka mot indiescenen för att hitta humorn

Lagom till påskhelgen släpptes det hyllade rollspelet ”Disco Elysium” – tidigare exklusivt till PC – till Sonys konsoler. Ett milt sagt säreget spel utvecklat av ett litet, säreget konstnärskollektiv från Estland. Väldigt dialog- och karaktärsdrivet, väldigt mörkt, skitigt, dystopiskt… och humoristiskt.

Var finns de roliga spelen? Inte hos de stora speltillverkarna iallafall.

Var finns de roliga spelen? Inte hos de stora speltillverkarna iallafall.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Krönika2021-04-11 16:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sistnämnda kom som en glad överraskning; visst hade jag hört att ”Disco Elysium” var skruvat men jag var inte beredd på att sitta och skratta rakt ut åt flera av de ordväxlingar som sker mellan den trasiga alkisdetektiven till protagonist och alla färgstarka bikaraktärer som jag stöter på under äventyrets gång.

Mellan garven väcktes också den nygamla insikten till liv om hur uppfriskande det är med humor i spel, och hur sällsynt den är i framförallt större produktioner. För varje spel som helhjärtat satsar på att framkalla skrattsalvor hos sin publik tycks vi få elva looter shooters, 34 open world-spel från Ubisoft och 16 identiska iterationer av ”Fifa”.

En smula trist, men inte särskilt märkligt, egentligen. Humor är svårt. Det krävs tajming, leverans och det är förstås väldigt subjektivt vad som anses vara roligt överhuvudtaget. Det är nog svårt att få till i en tv-serie eller film (se på Adam Sandler, karln spottar ur sig 1200 rullar i månaden åt Netflix och vet fortfarande inte hur han ska vara rolig).

Rimligen är det ännu knepigare att leverera komik i ett spel, där tekniken kan ställa till det och publiken inte bara är passiva åskådare. Att satsa på humor är således att ta en risk och risktagande är inte poppis i spelvärlden – särskilt inte när vi pratar om stora, svindyra produktioner som kostar åtskilliga miljoner dollar att utveckla och tar flera år att färdigställa. Då är det lättare att följa upptrampade spår och ge spelarna lite häftiga vapen, sätta dem i en expansiv, loot-späckad spelvärld och bussa grymtande elakingar av varierande storlekar på dem istället.

Jag tror inte vi ska hoppas på någon humorrenässans bland de stora utvecklarna inom överskådlig framtid. Något ”Conker’s Bad Fur Day 2” lär vi till exempel inte se på nästa E3-mässa (eller E3-mässan därefter). Som tur är finns indiescenen; grogrund för smalare, mer vågade produktioner som inte behöver krängas i tio miljoner exemplar för att nå break-even. ”Disco Elysium” är en skön påminnelse om att spelhumorn fortfarande lever kvar därute. Det gäller bara att blicka mot de lite smalare titlarna för att hitta den.