Det går inte komma undan heller. Man måste stundvis sitta framför tv:n med sitt barn och glo som en zombie på program som för en vuxen hjärna närmast liknar en riktigt dålig snedtripp. ”Titta, Pappa! Titta!”. Så brukar det låta innan man stönar ett ja till svar och dunsar ned i soffan likt en säck med potatis. Men det är uppoffringar man får göra, helt enkelt.
Programmen som man kan välja mellan i dagens streamade utbud är oändliga. Men en sak har de gemensamt. Det är väldigt dålig underhållning för en vuxen. Är det inte osannolikt identiska utflykter i varje avsnitt av det extremt dåligt dubbade ”Andys dinosaurieäventyr” så genomlider man en mental misshandel utförd av ”Babblarna”, ”Greta Gris” eller den uppsjö av slarvigt animerade lågbudgetproduktioner som man betalar både skatt och frivilliga prenumerationsavgifter för att kunna se. Det är inte undra på att man ibland vaknar kallsvettig, mitt i natten.
Och en sak som jag saknar från min egen barndom - när barnprogram faktiskt var något att titta på - är allt våld och alla explosioner. Då höll man inte tillbaka, det ska ni veta. Det smällde, exploderade, brann och brottades, det sköts och det jagades och det var exakt precis det man ville se. Ja, alltså nu förespråkar jag varken våld, bränder eller brottning och jag vet ju förstås att små barn inte ska exponeras för riktigt vad som helst. Men kom igen, så hemskt farligt kan det faktiskt inte vara. Tänk på oss som är vuxna som måste titta tillsammans med barnen. Vi behöver lite mer för att kunna engagera oss i barnens tv-tittande.
Idag är alltid sensmoralen i alla program att någon var elak för att den har det svårt, och behöver en kram. Sedan blir den snäll igen. Jo, ja. Visst. Det finns kanske en poäng i det, jag säger inte direkt emot. Men jag minns en tid där det var så att någon i ett barnprogram var dum eller en skurk så fick den alltid stryk i slutet, gömstället eller tillhållet sprängdes i bitar och det brann. Det var mer svart eller vitt, på ett bra sätt. Det behövdes inte en sensmoral mer avancerad än att den dumma är dum. Så befriande enkelt.
Det värsta av det värsta och det lägsta av det lägsta är dock att behöva titta på när andra vuxna leker med barns leksaker. Jag kan knappt skriva om denna styggelse för att jag är så traumatiserad, men för den som inte är med på vad jag snackar om så ska jag förklara. Det finns hundratals timmar med videor av, nästan uteslutande, vuxna män som filmar sina händer när de leker med leksaker. För målgruppen barn är det här hypnos. De små kan inte slita sina ögon från denna typ av märkliga underhållning. Men för oss vuxna? Det mest balanserade jag kan skriva är skjut mig nu, låt det ta slut. Så känns det. Men vad ska man göra? I föräldraskapet ingår att man offrar sig och förvandlar sin hjärna till slarvsylta för att ens barn ska få en mysig stund framför tv:n lite då och då. Det är svårt att förhandla bort.
Allt hopp är dock inte förlorat. Alla dessa bra barnprogram med ett något mer varierat innehåll finns bevarat på gamla dammiga VHS-kassetter, redo att plockas fram när barnets ålder blivit lite högre. Då kommer till slut cirkeln att slutas och barn och förälder kan för första gången tillsammans njuta av lagom tufft videovåld.