Theodor Ekenstedt: "Berättelsen om ett halsskägg – och synkronicitet"

Jag är ledsen att måste säga det, men det är bara evolutionärt fördelaktiga lögner som du intalar dig själv. Och det verkar dessutom vara en självförstärkande spiral. Säg hej till efterklokhet och bekräftelsejäv och säg hejdå till min självbild.

Det började med att jag för ovanlighetens skull behövde avlägsna något som i brist på mer passande ord bör kunna klassas som skägg. Tyvärr hade min rakapparat slut batteri, så jag bestämde mig för att ansa den mest omedelbara skymfen (moppemustasch med omnejd) med hjälp av en engångshyvel. Fortsatte till gränslandet mellan haka och hals. Därefter blev jag less och tänkte att jag fixar resten sen med rakapparaten. Och sedan dess har jag burit halsskägg.

Någon dag efter det skulle jag ha ett Zoom-möte med en handledare på universitet. Kvällen före mötet får jag den här isande känslan att det vore sjukt pinsamt om han också hade halsskägg. Och tror ni inte han har det? Jag var beredd att bocka av ytterligare ett ”bevis” för favvofenomenet synkronicitet. Alltså känslan av att slumpvisa saker man tänker på slår in på grund av någon kosmisk sammankoppling. Men först ville jag kolla upp vilka kognitiva biaser som ligger bakom fenomenet. Stort misstag.

Det händer säkert en gång i veckan att jag vill göra en analys tillsammans med min hustru när något gått fel i hushållet. Jag tycker att vi bör ha kunnat parera det, med hänvisning till för mig uppenbara anledningar. Den här typen av intuition är stark kopplad till min självbild. Nojig skulle några säga, men jag själv har sett det som en nästintill profetisk superkraft.

Visar sig att jag förmodligen inte alls har förutspått lika mycket som jag trott. Efterklokhet är en välkänd kognitiv bias som framförallt verkar förstärkas när saker negativa saker inträffar. Det verkar dessutom förstärkas av förvåning. ”Förvåning” är egentligen en metakognitiv strategi för att bedöma avståndet mellan det förväntade och det faktiska, som sedan triggar en minnesrevision som förstärker de detaljer som stämmer överens med det förvånansvärda som inträffade. Detta i sin tur leder till en skev bild av hur bra vi egentligen är på att förutse saker.

Jag är alltså nu ganska säker på jag inte alls ens tänkte det där om skägget. Och inte så säker på nåt annat, heller. Drar mig till minnes det råd som jag fått av min farfar: tro som ett barn.