Det här underliggande budskapet är extra relevant för oss som inte råkar ha ett magiskt casita som kan inrymma oändliga folkmassor över julen.
Temat i filmen genomsyrar nu de sista skälvande dagarna av familjens jullov. Filmen kretsar kring en stor utvidgad familj i Colombia och förväntningar dem emellan – såklart briljant sångsatt av Lin-Manuel Miranda. Jag är svag för filmer med tydliga och välformulerade, om än mångbottnade, budskap.
Utan att spoila något kan man säga att det handlar om att värdet man har kommer från vem man är och inte vad man gör. Att man måste hitta gränserna för att inte bli det någon annan anser att man bör vara. Hur lätt det är att sätta andra familjemedlemmar i fack. Att ingen individ bör reduceras till sina mest framstående drag. En bild återkommer gång på gång genom berättelsen: Det är inte andra ljuskällor som skänker stjärnor sin lyster – stjärnor skiner inte, de brinner.
Hursomhelst, julen är avancerad och kantas av diverse familjekonstellationer, mestadels nya. Under barndomen firade vi jul vartannat år med hela ena sidan av släkten. Men nu när både jag och många av mina (rätt många) kusiner fått egna barn – och dessutom partners med egna familjer – har släkten blivit ohanterligt stor och julfirandena har splittrats.
För tjugo år sedan satt kusinerna tätt packade framför en 24 tum-tv på Kyrkogatan för att se Kalle Ankas jul. Om den avslutande Encanto-snutten kommit då så skulle vi bara ryckt på axlarna och sagt "japp, så där är det", och fortsatt spela hitte-på-schack med farfar, medan farmor fejade i köket för att färdigställa sin version av en norrländsk sancocho.
Jag undrar vad som kommer hända i Encantos magiska casita när kusinerna Mirabel, Louisa, Isabela, Dolores, Camilo och Antonio får egna barn. Fortsätter de vara en familj? Bor de kvar? Vem flyttar till Bogotá? Och vad hände egentligen med ingifta Félix och papa Augustins egna familjer?
Att lyckas tillhöra flera utvidgade familjer på ett långsiktigt och betydelsefullt sätt, där flera dessutom spänner över fyra generationer, är kanske omöjligt.
Men kanske, bara kanske, är det som fjärilslarverna i folksången Dos Aruguitas: "hay que crecer a parte y volver", att familjer måste växa ifrån varandra ett tag för att sedan hitta tillbaka.