Sitter på en anspråkslös rastplats någonstans i Höga Kusten. Har tappat bort en plupp till bilen och behöver kasta fler ögon på problemet. Erbjuder barnen 20 kronor hittelön om de hittar den. Men alltså, måste jag egentligen göra en fullskalig kostnadsanalys för att säkerställa att barnens arbete både värdesätts och ger dem rätt relation pengar?
Lön är såklart bara en del av värdet med förvärvsarbete, men när det blir fel kan det få långtgående effekter.
Har två tydliga minnen från tidiga arbeten när nedlagt arbete och inkomst verkligen inte hängde ihop. Under högstadiet praktiserade jag på McDonalds vid Stäket i Stockholm. Ett monster på två våningar vid E4. Slet hund i någon vecka och fantiserade dagligen om vad min belöning skulle bli. En dagskassa i kontanter vore rimligt, minns jag att jag tänkte. Med mig hem fick jag två biobiljetter.
Fyra år senare fick jag istället ett väldigt välbetalt jobb i Kina i och med ett stipendium från ett Skellefteåföretag. Lönen var typ dubbelt så hög som en riktig tjänsteman på Suzhou-kontoret. Vad som var märkligt, och som blev mer och mer tydligt desto längre året fortskred, var att min ansträngning under arbetstid var totalt frånkopplad lönen. Jag gjorde åtta timmar varje dag på fabriken, men det riktiga jobbet var snarare att ta emot och guida företagets internationella gäster som checkade in i femrumslägenheten i vilken jag också bodde. Jag skulle såklart ställa upp som föremålet för lite filantropi också. Men arbetet, det var det ingen som egentligen behövde.
Vad jag däremot fått med mig dessförinnan var en stadig förståelse från barndomen om värdet kring min veckopeng, en tjugolapp. En faktiskt, fysisk sedel som man kunde växla till 40 tuggummin eller en Kalle Anka-tidning.
Nu har vi börjat med veckopeng till barnen, en slags basinkomst, och sedan kan de jobba ihop extra genom särskilda sysslor (morgonkaffe och en macka lördag klockan 09.00 för fem kronor - lätt värt). Förhoppningen är att barnen ska fatta att det finns en slags värdesättning på varor bortom kvoten av deras inneboende förmåga att tjata och föräldrarnas dagsform i leksaksaffären. Man vill ju inte att barnen ska sluta som tre små Clark Olofssonsar.
En timma senare och bilpluppen är fortfarande borta och ingen letar ens längre. Tjugolappar kanske inte är vad de en gång var.