Att glömma det man kan för att skapa nytt

Ibland kör man fast i sitt skapande, eller åtminstone traskar man på i samma gamla fotspår, nöter en nött stig än nöttare.

”Jag ska inte påstå att jag kan spela piano men ändå har jag klinkat fram ett par låtar som slunkit med på ett album eller två”, skriver krönikören.

”Jag ska inte påstå att jag kan spela piano men ändå har jag klinkat fram ett par låtar som slunkit med på ett album eller två”, skriver krönikören.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Krönika2021-11-04 18:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag tror inte ”nöttare” är ett riktigt ord, men jag försöker bryta lite ny mark. När det kommer till att skapa ny musik finns det några olika metoder jag testat när jag tycker att allt jag spelar låter exakt likadant som sådant jag redan gjort tusen gånger innan. För mig som i huvudsak spelar gitarr, är ett sätt att stämma om gitarren. Något som ger nya klanger, men som kanske viktigast av allt, tvingar en att lära sig spela på nytt. Inte från scratch då, men det känns lite så. Fingrarna kan inte löpa på det sätt de är vana utan istället får de famla sig fram i ett relativt mörker. Det är lite paradoxalt att man måste glömma bort det man lärt sig för att kunna skapa något nytt. Men det är såklart bara som det fungerat för mig. Jag vet inte om det är andra som har gjort på samma sätt.

Vill man ta det ytterligare ett steg så börjar man lära sig ett nytt instrument och får verkligen lära sig krypa innan man kan linka fram igen. Jag ska inte påstå att jag kan spela piano men ändå har jag klinkat fram ett par låtar som slunkit med på ett album eller två. För en livstid sedan jobbade jag på Kungliga Musikhögskolan som glorifierad vaktmästare, vilket innebar att vi kunde sköta ljud och ljus, byta strängar osv. Ibland hände det att jag sent på kvällen smög mig in i någon pianosal och kränkte en flygel med mina lerklumpar till nybörjarhänder. Till slut trillade det ut en låt. Men den lät så annorlunda än vad jag hitintills brukat skriva att jag nästan avskrev den helt, eller oskrev den, som vi skulle sagt här i AC. Det var inte bara det att klangerna blev annorlunda, utan hela strukturen blev mer komplex och slutligen brölade varningssirenen för symfonisk progrock så högt att jag drämde igen locket på flygeln och störtade ut ur salen.

Idag gör jag den mesta musiken direkt på datorn. Möjligheterna är snart nog oändliga. Jag skulle nästan vilja påstå de nästan är för många så att det blir förlamande ibland. Det mest ”icke-musikaliska” sättet att gå nya vägar är att testa Brian Enos metod för att skapa generativ musik. Man spelar några toner och låter sedan maskinen ta det vidare genom att programmera olika sannolikheter för att vissa toner skall ändras och till vilka toner i sådana fall. Lite för omständligt att ordentligt förklara här, men poängen är inte tekniken i sig, utan att aldrig sluta söka nya vägar. Var modig nu. Man är död för evigt.