Peter Sellers var känd för att vara en skitstövel både på filminspelningar och privat. I en intervju berättade hans före detta hustru Britt Ekland om hur alla fann sig i att han uppförde sig horribelt. ”För att han var ett geni. Och ingen säger nej till ett geni”, konstaterade hon.
Jag har tänkt på detta efter att ha läst så många hyllningar efter Sean Connerys bortgång. Det är inte konstigt att många vill uttrycka sin beundran, jag tror inte att James Bond-franchisen varit så stor idag om inte Connery tidigt tagit sig an den rollen med en sådan självklarhet och karisma. Däremot funderar jag över alla kommentarer med meningen ”jag önskade att jag var som du”. Kanske menar de just karismatisk, eller kanske stilig? För Sean Connery som person tycks inte ha varit någon man bör efterhärma.
Jag är inte den första som nämner detta oerhört osköna citat från Connery: ”Jag tycker inte att det är speciellt fel att slå kvinnor (… ) om kvinnan är en bitch, hysterisk, eller obstinat, då gör jag det.”
Det är så klart fullt möjligt att han kan omgetts av massvis av kvinnor som på ett dramatiskt sätt slagit ena handen för ansiktet och skrikit i hysteri – och han kanske därmed är en auktoritet på ämnet. (För jag har så klart också lärt mig från äldre filmer att ett välment slag från hjälten genast får en hysterisk kvinna att ta sitt förnuft till fånga.) Men jag misstänker att det i verkligheten snarare är så att ett slag gör en mer upprörd, hur välmenat det än må vara.
Citatet är från 1965 och man skulle möjligtvis kunna hävda att man tänkte annorlunda då och att människor kan förändras … om det inte var så att han höll fast vid det även på 90-talet. ”Jag har inte ändrat min åsikt (…) Om man hamnar i en provokativ situation. Då tycker jag att det är rätt.”
Först 2006 tog Sean Connery avstånd från våld mot kvinnor. Och då kan man fråga sig om den 76- årige Connery ändrat sig eller om han helt enkelt upptäckte att dessa åsikter om kvinnomisshandel inte var superpopulära. (Det talar inte till hans fördel att hans första hustru vittnat om hur hon tillbringade en natt inlåst i badrummet i skydd från sin makes slag.)
Jag tycker att man kan hylla Sean Connery och Peter Sellers som skådespelare och älska de filmer de medverkar i och nu gör det ju, i ärlighetens namn, varken till eller från. Men visst hade man gillat dem ännu mer om det visade sig att de var hyvens typer?
Det här med att skilja verk från person är inte alltid helt enkelt och jag finner att jag lätt snurrar in mig i resonemang om huruvida man bör bojkotta vissa skådisar eller artister på grund av deras handlingar eller inte. Det har varit svårt att inte fundera på de senaste åren då så många anklagats för så mycket – vissa med överväldigande bevis, vissa med enstaka fall av ord mot ord. Jag tror inte att det finns något konkret svar på hur man bör resonera. Jag gläds dock åt att Connery mest troligt inte kunnat göra det där uttalandet idag (det var nog smått kontroversiellt då också) utan att förlora åtminstone ett och annat filmjobb. Och Sellers skulle, trots sin genistatus, förhoppningsvis ifrågasättas. Det är egentligen ofantligt märkligt att det tagit så lång tid.