Åsa Samuelsson: Åsa Samuelsson: Själv är inte alltid bäste dräng

Det finns en sketch i humorprogrammet ”Little Britain” som består av att skådespelaren Dennis Waterman besöker sin agent. Agenten har alltid strålande nyheter – en film- eller tv-produktion vill erbjuda Waterman en roll. Glatt svarar han ”Och de vill att jag ska skriva ledmotivet och sjunga ledmotivet.” Och trots agentens protester; de vill bara ge honom en roll, börjar Dennis Waterman med entusiasm att komponera och sjunga ett ledmotiv.

Förvånansvärt ofta hör jag den frasen repeteras i huvudet. Speciellt när jag läser om regissörer som tillsätter sig själva i huvudroller. Då tänker jag tyst ”Och de vill att jag ska skriva ledmotivet och sjunga ledmotivet”.

Kanske är det jantelagen som spökar men jag är aningen skeptisk till att de uppenbarligen tänker att ingen annan kan göra det lika bra som de själva. Clint Eastwood tänker att ingen annan kan se så karg ut som han (han medverkar i flera filmer han regisserat. Och i ärlighetens namn har han väl rätt), Bradley Cooper tänker att ingen kan spela så känslosamt som han (”A star is born”) och Mel Gibson tyckte att han helt klart var helt rätt man för att spela en skotsk nationalhjälte (”Braveheart”).

Jag tänker detta som en sorts Hasselhoff-effekt. Döpt efter skådespelaren David Hasselhoff – inte nog med att han gick in som producent för ”Baywatch”, en tv-serie där han omgav sig med snygga människor i baddräkt, han spelade dessutom den rådige hjälten som, så klart, sjöng låtar i serien. Att han sedan gjorde en spin off där han löste brott på kvällstid befäste bara bilden av att han ja, kanske har en något grandios bild av sig själv.

Ett mer aktuellt exempel är välsedda ”Eurovision song contest: The story of Fire Saga”. En berättelse om en udda isländsk duo vars högsta dröm är att få medverka i Eurovision song contest. Det stora affischnamnet är Will Ferrell och även om han inte står för regin är filmen hans bebis. 

Will Ferrell är en komisk begåvning och verkar dessutom vara en sympatisk typ. Det räcker en bit för att göra filmen småmysig ­men på det stora hela är den inte speciellt bra. Den har dock potential att vara bättre och en gissning är att Ferrell både är filmens behållning och svaghet – min teori är att han är inblandad i så stor mån att troligtvis ingen klev in och påpekade att stora sjok av filmen är på tok för svaga. Redan på manusstadiet hade den lätt kunnat höjas en smula genom att plocka fram stora strykningspennan och ta bort de delar som inte tillför något till handlingen.

Jag förstår att detta är en orättvis spaning då det finns massor av exempel då regissör, manusförfattare och skådespelare i ett gjort ett ypperligt jobb. Och Will Ferrell gillar uppenbarligen Eurovision song contest och om nu inte Christer Björkman eller valfri europeisk motsvarighet hör av sig och erbjuder en plats har han lyckats ordna det näst bästa genom att sätta sig själv på scen sjungande bisarra låtar iförd märkliga scenkostymer.

Kanske skulle jag till och med kunna se Hasselhoff i nytt ljus, för få personer brukar erbjuda sig att placera en på en strand med Playboy-modeller som springer i slow motion – och då måste man ju hysa lite beundran för en typ som lyckas med det på egen hand.

Men då måste jag släppa jantelagen i en minut. För just nu poppar enbart frasen ”Och de vill att jag ska skriva ledmotivet och sjunga ledmotivet” upp i huvudet.