Det händer hyfsat ofta att äldre stannar av för att språka en stund och jag tror inte att min dotter är unik i att framkalla detta samtal bara genom att vara – de tar tillfället i akt att prata med de barn de träffar på. Jag tycker det är trevligt. Det tycker dottern också.
”Dagens barn har mor- och förföräldrar som är så pigga”, påpekar min kompis då vi pratar om TV4:s nya satsning ”Fyraåringarna på äldreboendet”.
Vi är uppväxta i samma by där man på ett naturligt sätt kom i kontakt med människor som var mycket äldre. Man träffades på bokbussen, vid luciafirande eller bara på en promenad runt byn.
I ”Fyraåringarna på äldreboendet” försöker man göra just det, hitta tillfällen för generationer långt ifrån varandra, att umgås. Det vill säga de som är äldre och nalta mer skröpliga än pigga mor- och farföräldrar. Titeln säger väl egentligen allt, men för att sammanfatta så följer serien ett gäng förskolebarn som under en period ”flyttar in” på ett äldreboende.
Detta är inte unikt, det finns ett antal sådana boenden i Sverige och i Lövånger hade man temporärt en sådan lösning under renoveringen av en förskola – men nog är det ett charmerande programupplägg. För att lägga till lite vetenskaplig tyngd undersöker man under seriens gång om umgänget med barnen påverkar de äldres hälsa. Vissa förbättringar syns redan under första avsnittet, så som 78-årige Roger som insisterar på att ta sig ned på golvet för att leka med barnen trots att han får kämpa sig både upp och ner. Vid nästa försök går det lite enklare.
Det är ett program som tydligt är skapat för att få mysbarometern att slå i taket, men det lyckas att säga något om oss som människor, om den starka viljan att vara nära och att vara till nytta. Oavsett ålder. Man behöver inte gå så tillbaka i svensk historia för att komma till den tid då det inte var ovanligt att man levde tillsammans flera generationer och tog hand om varandra.
”Det fanns alltid någon hemma”, berättar min mamma som hade farmor och farfar boende i samma hus under barndomen på 50- och 60-talet. Både mamma och moster berättar att de ofta åt kornmjölsgröt'n tillsammans med gamlern som flyttade ut till sommarbörninga när värmen kom och flyttade in till huset igen till vintern.
Även pappa hade flera generationer i närheten. Förutom hans pappas moster bodde även hans pappas morfar på gården. Han är en något mytomspunnen person i släkten vars minne lever vidare kanske dels för att pappa och hans sex syskon växte upp med honom så nära inpå. Han var för övrigt en intressant karaktär som enligt Norran i mitten på 60-talet, vid den högaktningsvärda åldern av 104 år, var äldst i Sverige.
Jag förstår att dessa typer av arrangemang inte var utan nackdelar då det var slitigt för de vuxna som fick ansvar för både sina barn och för sina föräldrar. Och mysfaktorn till trots så kampanjar jag inte heller för att alla äldreboenden ska slås ihop med förskolor. Långt ifrån alla äldre vill ha barn springande runt sig.
Men visst vore det trevligt om det fanns fler sådana möjligheter. Jag gissar att damen som stoppade min femåring för att prata en stund nog skulle nog trivas på ett sådant.
Nästa säsong vill jag för övrigt se ett äldreboende där alla boende får en egen katt. Det kanske vore snäppet mindre bedårande att titta på i längden, men ett sådant boende skulle jag vilja bo på.