Nog för att serien fått god kritik men jag är en populärkultursnobb. Den sort som säger ”Boken är bättre än filmen” eller ännu hellre, som i ”The Office”-fallet, ”Amerikanska versioner av brittiska tv-serier är en skymf”. Och till mitt försvar är fallet ofta så. Det har försökts med nya versioner av ”The IT-cowd”, ”Red Dwarf” och ”Coupling” och det finns en anledning till att de strukits från alla inblandades meritlistor.
För den som händelsevis inte sett ”The Office” kan den kort beskrivas som en fejkad dokumentärserie i kontorsmiljö. När den debuterade i Storbritannien blev den snabbt en snackis då man knappt visste vad man skulle tycka om det grådaskiga kontoret som leddes av en chef som genomförde ett maraton av pinsamheter. En av skaparna, Ricky Gervais, berättade att han ville skapa något som liknade ”MASH” – en serie där vemod och humor ligger varandra nära. Och trots att serien var kortlivad, med bara tolv avsnitt och två bonusavsnitt, blev den ett globalt fenomen. Detta ledde till att flera länder skapade sin egen version, till och med en svensk. Den amerikanska är den som sticker ut då den faktiskt, trots att det tar emot mig att säga det, kan mäta sig med originalet.
På så sätt är det inte konstigt att den var framgångsrik, vad som dock är mer märkligt är att den blivit mer populär än någonsin de senaste åren. Detta trots att senaste avsnittet sändes år 2013. Även skådespelarna tycks vara överraskade av den enorma kärlek som sköljt över dem flera år efter att tv-serien gått i graven. I podden ”Office ladies” som leds av skådespelarna Jenna Fischer och Angela Kinsey, påpekar gäster att de, hur liten roll de än hade i serien, numera alltid blir stoppade på stan av fans – och att dessa alltid består av ungdomar.
En undersökning visar att generation Z i USA, det vill säga de födda efter 1995, i majoritet uppger ”The Office” som sitt favoritprogram. Musikern Billie Eilish, berättade som 17-åring i en intervju, att hon sett alla säsonger, det vill säga 188 avsnitt, tolv gånger. Hon beskrev det som terapi. Hon har även samplat dialog ur serien till sin låt ”My strange addiction”.
Jag finner detta ohyggligt fascinerande. Till viss del kan populariteten bestå av att serien finns på streamingtjänster – men det gör ju många serier utan att få en så fanatisk beundrarskara. Och om än jag inte riktigt kan analysera varför den är så populär bland ungdomar tycker jag att det är fint. För även om den amerikanska versionen är mindre grå än den brittiska är det ändå en fejkad dokumentär i kontorsmiljö. Det är liksom inget hisnande över det, det är mänskligt och jordnära. Jag tror att Gervais originalidé höll – det är tillfredsställande att se något som är väldigt roligt som också berör. I en kaotisk tid är det dessutom betryggade med en serie som till största delen består av samma människor i en lokal man med tiden lär känna varje vrå av.
Min sambo påstår att den amerikanska versionen är bättre än den brittiska. Jag vill ogärna jämföra och talar om amerikanska äpplen och brittiska päron. Kanske att den amerikanska blir mer familjär då den är betydligt längre. Men den brittiska går i alla fall mycket fortare att titta igenom. Oavsett förtjänar bägge all den kärlek de får.