Hans roman ”Pestens tid” har på nytt filmatiserats och ska sändas som miniserie senare i år.
I ”Pestens tid” härjar en pandemi som tar död på stora delar av världens befolkning. Det har dragits paralleller till coronapandemin – och bokens skurk, den populistiske och osympatiske Flagg, liknas vid Trump. Han som samlar de missanpassade som följare för att roffa åt sig all makt. Då King själv är en aktiv Trump-kritiker är han nog inte jätteledsen över jämförelsen.
Seriepremiären har skjutits upp, om man helt enkelt inte lyckats göra den klar eller om det känns opassande att sända en tv-serie om ett virus just nu är oklart. Det här är den andra gången romanen blivit tv-serie. Den första är, så vitt jag minns, riktigt bra med en väldigt sympatisk Gary Sinise huvudrollen. I den nya filmen ska samma roll spelas av James Marsden.
Att samma verk av Stephen King knoppar av sig i andra medium flera gånger tillhör verkligen inte ovanligheterna. Det är ingen nyhet att King är både populär och oerhört produktiv. Han har skrivit 61 romaner och sex stycken icke fiktionella-böcker. Om man kollar hur många filmer och tv-serier som skapats av detta är svaret ”åtminstone 84” och det finns dessutom 24 titlar som håller på att produceras. De senaste åren har det kommit en hel del högkvalitativa produkter, så
pass att jag kan tipsa om flera. Bägge filmerna om ”Det” är bra, gripande och otäcka. Likaså ”Dr. Sleep”. Jag fullkomligt älskade den lågmälda deckarskräckserien ”The outsider” och om man håller ut till säsong två av ”Castle rock” så dyker den fascinerande Annie Wilkes upp och serien höjer sig fler snäpp.
”Högkvalitativt” är annars inte det ord man alltid förknippar med King. Nöjessidan ”Vulture” tog för ett tag på sig det digra arbetet att lista filmer baserade på hans verk – från värsta till bästa. Listan uppdaterades 2019 och innehåller 42 filmer. Tv-serier räknas alltså inte in. Som ett barn av 80-talet är det de filmer som kom på 80- och 90-talet som ligger mig allra närmast om hjärtat. Det är också de som klassas som sämst. Då talar vi bland annat om ”Silver bullet”, ”Nedfull things” och ”Creepshow”. Det raljeras över dåliga effekter och undermåligt skådespeleri och man misstänker att artikelförfattarna knappast såg ”Creepshow 2” i tioårsåldern för att efter det simma ut till en flotte på mitten av en sjö och sedan knappt vågat simma tillbaka av rädsla för att bli uppäten av en oljefläck. ”Jurtjyrkogården” halkar in på mitten av listan vilket förvånar mig. Jag kan knappt tänka mig någon läskigare film. Vid 38 års ålder blixtrar tanken på kniv mot blottad
hälsena fortfarande förbi emellanåt när jag sätter ner fötterna från en säng.
Det är en något skön inställning, att Stephen King verkar tillåta allt, högt som lågt, när det gäller att ta hans verk vidare. ”Vill du filma min 800 sidors roman med en budget på 2000 spänn och C-skådisar i alla roller? Kör hårt!” Som allra bästa film på Vultures lista står ”The Shining”. Och sist står ”Maximum Overdrive” – den enda film King själv regisserat, och han gjorde detta, enligt egen utsago, hög på kokain. Det syns. Filmen är en röra och Stephen King erkänner själv att det är den sämsta filmatiseringen av alla hans berättelser. (Och då hatar han för övrigt verkligen just ”The shining”.)
Så kanske är det så att han tänker; Äsch, gör vad du vill. Det kan ändå inte bli sämre än filmen jag gjorde själv.