Nu närmar den sig, högtidernas högtid för oss som sorterar våra minnen i mappar märkta med år och som tycker att det är viktigt att kunna säga ungefär ”nej den resan gjorde vi ju 2012 och inte 2013, det var samma år som du köpte Volvon”. Nu kommer årskrönikeårstiden, och för första gången ska jag skriva en själv. Vad bör vi ta med oss från 2022?
Jag måste blunda och fundera, vad gjorde starkast intryck på mig under kulturåret 2022? Ett avlångt och hårt retuscherat ansikte bärandes en blond Tintin-lugg dyker upp, en person jag inte visste fanns före årets början men som nu ger mig en rysning längs ryggraden: Pontus Rasmusson.
Att redogöra för hela Pontus Rasmussons kulturgärning, med allt från Doktor Bombay-covers till att kasta slajm på sin mamma, hinns inte med här men SvDs podcast Blenda ger en heltäckande bild. Sexualisering av minderåriga, skattefiffel, ekonomiskt utnyttjande av barn och förfärlig stilkänsla är några av åtalspunkterna i min bok. I den offentliga krishanteringen, intervjun i Lilla Aktuellt, slår Rasmusson fast att han inte vill vara tillsammans med något av sina fans men att barnen kan växa upp och då bli tillsammans med honom. Med detta tar han hem mitt pris för Årets sämsta krishanterare tätt följd av den tyste Norrtäljepolitikern Staffan Tjörnhammar och Margaux Dietz.
Dietz tar heller inte, trots ett uppmärksammat porträtt av en medvetslös man i ett trapphus, hem förstapris i kategorin Årets svenska film. Istället kan Ruben Östlunds guldpalmsvinnande ”Triangle of Sadness”, hans roligaste film hittills, addera ännu en utmärkelse i prisskåpet. Se den, allihop. Se den, kulturminister Parisa Liljestrand, så att du vet vem Östlund är om media frågar.
Serier som gjort starkt intryck på mig under året är bland många andra ”House of the Dragon”, ”The White Lotus” och ”Inventing Anna”. Den sista inte minst för att jag finner det så intressant att fortsätta följa verklighetens Anna Delvey, svindlaren vars liv serien avhandlar. Idag livnär hon sig på att sälja teckningar, så banala att det faktum att hon tidigare nästlat sig in i New Yorks konstsocietet blir än mer intressant, för 150 000 kr styck. Svindlaren vann.
I övrigt handlade mycket av den uppmärksammade konsten 2022 om aktivism och identitetspolitik. Konstbiennalen i Venedig gjorde comeback med ett feministiskt tema och Documenta i Kassel gick all in på postkolonialism. ”Var finns konsten?” frågade sig kritiker. Kanske i den inte fullt så tillrättalagda och institutionella aktivismen? Kanske i en burk med tomatsås som kastas på en van Gogh för att uppmärksamma klimatförändringarna?
Från musikåret tar jag med mig det motsatta – det är antiwoke som gäller. Epadunk är årets genre. Låtar som ”Rid mig som en dalahäst” toppar listorna och Hooja drog minst lika stort intresse till sig som Zara Larsson på Summertimefestivalen i somras. Epadunket är punk i förhållande till det etablissemang som fortfarande upplevs som woke, trots den regering som tillträdde under året är 2000-talets minst wokea. När Kristersson söndrat och härskat i några år kanske pendeln svänger och woke blir punk igen, men det får framtiden, framtidens årskrönikor alltså, utvisa.
Från musikåret tar jag även med mig att Så Mycket Bättre, med Håkan Hemlins symboliska slummer under Daniela Rathanas framträdande, väl måste ha gjort sin sista säsong? Samt att kulturminister Parisa Liljestrand har en playlist som heter ”Milfmamman”. MILF skrivs ut som Mother I’d Like to Fuck, således blir namnet Milfmamman en slags tautologi och playlisten borde givetvis bara heta ”Milf”.
Min favoritbok från året är Mikael Yvesands ”Häng City”. Uppväxtskildringen av en norrländsk kuststad runt millennieskiftet (som råkar vara Luleå men som lika gärna hade kunnat vara Skellefteå) återger en oändlig sommar av att driva runt och kanske äta en Pan pizza med smaken gul emellanåt.
När det kommer till mode tycks modet från mina högstadieår kommit tillbaka. Foppatofflor och jeans skurna just ovanför könet gör att jag känner mig gammal. Därför erhåller den militärgröna Zelenskyj-tishan priset som Årets fashion.
Volodymyr Zelenskyj förtjänar givetvis större utmärkelser än så. Han är, tillsammans med alla modiga kvinnor och män som kämpar mot regimen i Iran, de som vi främst bör komma ihåg från året som gick. Nästa år vill jag, om än utsikterna ser skrangliga ut, sammanfatta ett år som såg Ukraina och Irans befolkningar vinna sin frihet. Att kriget i Ukraina främst var en händelse vi kommer att förknippa med 2022 för att sedan bli historia, precis som Pontus Rasmusson.