”Hoppas att det inte är interaktivt…”, sa jag till mina kompisar på vägen till Folkteatern i Göteborg. Manifestet gavs ut mitt under brinnande 1968 och SCUM står för Society for Cutting Up Men. Senare samma år gjorde Solanas slag i saken och sköt multikonstnären Andy Worhol som refuserat ett av hennes manus. Worhol dödförklarades först men överlevdemed livslånga skador. För att göra feministisk revolution kanske man måste knäcka några ägg. Med detta i beaktande – kanske var det naivt att tro att jag som kille skulle kunna gå på SCUM-teatern utan att tvingas interagera?
”Nu får alla kvinnor komma in” ropade en röst i foajén, som snabbt tömdes så när som på tolv killar, hälften av oss med nagellack. Fienden, om man vill. ”Vi skapar ett tryggt rum”, SMSade en kompis som släppts in. Fem minuter senare var det vår tur.
Alla publikplatser var upptagna och vi leddes till scenen under vilt ironiskt jubel. Skådespelaren, vänd mot publiken och medryggen mot oss, började agitera. Spontant jubel från en del av publiken när förslaget om att ”alla män bör begå självmord”proklamerades. Gränsen mellan föreställning och politiskt väckelsemöte: mycket vag. En ung kille bredvid mig ikläddes en gycklarmössa, vilken sedan blev kvar på hans huvud restenav föreställningen. Han, som jag uppfattade hade gått dit med sin mamma, satt som förstenad i det starka strålkastarljuset. Jag hoppas att han hämtat sig såhär ett halvår senare. ”Säg efter mig, puckon - jag är skit”. Vi, de tolv killarna på scenen, lydde: ”Jag är skit”. Utom två, tydligen. ”Vi har två som inte är med oss i kampen”, konstaterade skådespelaren/agitatornsom pekade på de två killarna varpå irriterade miner och spridda burop från delar av publiken följde.
Jag förstår och intresserar mig för texten. Den är grov, men detvar och är patriarkatet också. 1900-talets radikala feminister, som Valeri Solanas, tvingades att sätta hårt mot hårt. Som en del av 68-rörelsen och andra vågens feminism var det naturligt. Utifrån dagens genusdiskurs, som präglats och präglas av queer-, intersektionalitets- och socialkonstruktivistiska teorier, är det dock lätt att betrakta det svartvita och kategoriska som lite omodernt. Vidare tänker jag att den radikala feminismen kanske inte får det lättare att vinna politiskt inflytande genom att förnedra de män som visar intresse för den.
Någon vecka efter teatern såg jag Bianca Kronlöfs ”Ta det som en man”. Jag tänkte att detta är den absoluta motsatsen till SCUM. En slagkraftig men inkluderande feminism. Postmodernismens dialog snarare än modernismens manifesterande. Men mycket mer än så minns jag inte av ”Ta det som en man”, medan jag minns varenda minut av SCUM. I fråga om starkast kulturupplevelse vinner således den senare på knock out. Jag tror att killen som fick gycklarmössan på huvudet håller med mig, måhända att minnena är av den traumatiska sorten.
Det är möjligt att några ägg måste knäckas för att en radikalfeministisk omelett ska gå att tillreda. Jag vet bara inte om man hittar rätt ägg bland de som köpt biljetter till en scenuppsättning av SCUM-manifestet.