Man slipper tacksamt att färgas nämnvärt av den subkultur som hör en genre eller band till men man börjar också undra – vem hade jag varit om jag lyssnat på The Smiths som tonåring?
Trogna läsare vet att jag tidigare i år, sist av alla i hela världen, började dyrka Morrissey på mina bara knän. Detta har givetvis också fått konsekvensen att jag grävt bakåt i hans omfattande diskografi och lyssnat på The Smiths. Bandet han sjöng i innan sin solokarriär. Och gud förbannat vad jag grämer mig över att jag inte lyssnat på detta band tidigare samtidigt som jag är glad som en gris i en riktigt saftig gyttjepöl över att ha så mycket att fördjupa mig i.
Det är fantastisk att känna att man fortfarande är så pass öppensinnad och har tillräckligt mycket utrymme i hjärnan kvar att det finns plats för nya omvälvande upplevelser. Det är underbart. Och jag minns också tillbaka till mina tonår och vilka som gillade The Smiths då. Deppiga, pretentiösa och snorkiga typer med fula kläder. Stor tumme ned tänkte jag då. Stor tumme ned tänker jag även nu. Och så skönt det är att inte behöva förknippas med detta längre bara för att man gillar ett särskilt band eller en viss genre. För så var det ju alltid i skolåldern att gillade man ett visst band så sorterades man in i en särskild klick och blev påklistrad alla attribut och värderingar som hörde klicken till. Oerhört uttröttande. Och det gör att jag idag kan anamma The Smiths utan att behöva ta på mig ryggsäcken som de andra burit.
Jag slipper förknippa The Smiths med en viss klädstil, olycklig kärlek och känslan av utanförskap. Saker jag givetvis är medveten om och har upplevt, men som jag inte kopplar ihop med deras musik. För mig är de helt enkelt bara ett fantastiskt band med otroliga låtar och ljuvlig lyrik.
Genom livet har jag haft liknande uppenbarelser med grupper som Black Sabbath, Metallica, Misfits, Neurosis, Sisters of Mercy och Swans. Band som tränger in djupt i hjärnan, förändrar något och färgar av sig. Och till denna muntra skara räknar jag nu också The Smiths. Och precis som med föregående grupper blir behovet av att äga skivorna mycket stort. Så på rekordsnabb tid har jag köpt på mig bandets alla album och samlingsskivor. Förstautgåvor på vinyl, förstås. Något annat vore otänkbart.
Jag kan återigen konstatera att jag i ett tidigare skede av livet varit alldeles för snäv och olyckligt selektiv. Men det är bevisligen inte för sent. Samtidigt är jag lite orolig för att den sista stora upptäckten är avklarad. Jag lyssnar på oerhört mycket ny och gammal musik, och även om jag på kort tid blivit djupt förälskad i och påverkad av både Morrissey och The Smiths känns det som att jag börjar närma mig berggrunden i mitt grävande. Självklart hör jag nästan dagligen låtar, album eller band som är otroligt bra och intressanta. Men just det där ytterligare världsomvälvande känns just nu längre bort än någonsin.
Men om The Smiths nu är den sista stora upptäckten i mitt liv kan jag åtminstone glädjas åt att jag går i mål med flaggan i topp. När jag ligger i soffan med ”The Queen Is Dead” på skivspelaren och titelspåret dånar så att det vibrerar i bröstkorgen är det faktiskt inte mycket som skulle kunna kännas bättre.
Fast så här sa jag förstås för några år sedan efter att jag bekantat mig med Swans också men ändå sitter jag här med en ny upptäckt. Så vad kommer härnäst?