Ja, jag har grävt i skivhyllan och plockat fram en skiva som ofta fått utstå hån, spott och spe. Givetvis pratar jag om Black Sabbaths sista album med gravt underskattade sångaren Tony Martin. ”Forbidden” släpptes 1995 och gjorde i stort sett inget intryck någonstans. Den sålde nästan ingenting, sågades ganska hårt när och kritiserades framförallt för sin otroligt grötiga och otydliga ljudbild. Något jag också helt håller med om. Det här är inte en skiva med ett trevligt ljud. Men samtidigt har jag alltid varit lite misstänksam. För Black Sabbaths trygga punkt och låtskrivare, gitarristen Tony Iommi, brukar kunna kräma ur sig riff som trots allt kan mjuka upp den stelaste av nacke. Och det har väckt en viss nyfikenhet.
Jag ska ärligt erkänna att jag trots att jag äger albumet aldrig lyssnat på allt från start till slut. Men nu har jag tagit mig tid. Och frågan jag ställde innan jag började lyssna var om ”Forbidden” verkligen är så dålig? Svaret är nej, ”Forbidden” är inte så dålig. ”Forbidden” är faktiskt helt okej, på det stora hela. Men så här är det, på första spåret ”The Illusion of Power” gästar ingen mindre än legendariska gangsterrapparen Ice-T och rappar en vers. På något underligt sätt har detta gjort att albumet fått rykte om sig – förutom att ha en sunkig ljudbild – att vara en rapmetal-skiva. Trots att det bara gäller en vers på första låten.
Missförstå mig inte, ”The Illusion of Power” är en låt som är otroligt dålig. Men den som håller ut kommer att upptäcka att det kommer låtar som inte alls behöver skämmas för sig. Tony Iommi kunde spela gitarr och skriva riff som en gud även i mitten av 1990-talet. Visst, ”Forbidden” stressades fram, den har en ljudbild som låter är platt, grötig och energilös men trots allt detta är jag omvänd. Nästan alla låtar är bra eller åtminstone godkända. Så jag föreslår att alla belackare ger albumet en andra chans.
Och en rolig nyhet är att Tony Iommi under intervjuer de senaste åren sagt att han själv tycker att ”Forbidden” är en formidabel skiva men att den förstördes när den mixades och att han därför tagit sig an arbetet med att mixa om alltihopa. Ett arbete som nu sägs ha blivit färdigt. Och att ett skivbolag finns som kommer att återsläppa den nymixade ”Forbidden” tillsammans med de andra underskattade Black Sabbath-skivorna med Tony Martin bakom mikrofonen inom en snar framtid.
Det om något är en kulturgärning i hårdrockens tecken. Jag fantiserar redan om en vinylbox med Tony Martin-eran av Black Sabbath. Jag har såklart alla skivorna redan, men tanken på att lyssna på en krispigare och uppfräschad remaster av exempelvis ”Headless Cross” är otrolig trevlig. Åtminstone jag längtar.
Men sammanfattningsvis vill jag ännu en gång slå ett slag för ”Forbidden”. Den är långt ifrån det haveri som ryktet säger och är väl värd en genomlyssning eller två så länge man skippar första spåret. Och i det stora så är läxan vi lärt oss efter den här övningen att aldrig någonsin igen tveka över storheten i Tony Iommi. När han spelar gitarr blir det aldrig dåligt. Glöm aldrig det.