Kungar och drottningars liv är oftast redan väldokumenterade, men så är inte fallet för övriga befolkningen.
Just nu uppmanas vi att skriva ner våra upplevelser av denna ovanliga tid, för att framtidens forskare ska veta hur vardagen påverkades av pandemin. Berättelserna samlas in av muséer och kulturarvsorganisationer för att bevaras för eftervärlden.
Det påminner mig om en kampanj där svenskar uppmanades att skicka in sina dagböcker för 14 maj 1991, en helt vanlig tisdag. Jag minns att jag var ganska peppad på att delta, men just den här dagen drabbades jag av magsjuka. Jag skrev ner några rader, men tror inte att jag skickade in dem. Det blev helt enkelt ingen rolig dag att berätta om, även om det säkert var just sådana vardagshändelser som man ville få in. Men över 6000 andra skickade in sina dagböcker, som arkiverades av Nordiska Muséet, så dagen blev väldokumenterad även utan min medverkan.
Den senaste tiden har Kungliga Biblioteket släppt sitt digitala dagstidningsarkiv gratis på nätet. Jag har ägnat timmar åt att gå igenom både händelser jag minns själv (till exempel den nämnda dagboksdagen!) och få en större inblick i en vardag som jag aldrig till fullo kan förstå.
Men fynd med en personlig koppling smäller såklart högre. För en dryg vecka sedan hittade vi min mammas anteckningar från en skrivkurs hon gick för tio år sedan. Det var en fantastisk överraskning och väldigt passande att kunna återupptäcka nu när vi inte kan träffas. Efter förhandlingar om arvodet kan jag nu dela med mig av en av hennes berättelser:
”Sommaren 1945 var en märklig sommar. Alla var glada att världskriget var över. Jag skulle fylla 7 år på hösten och börja skolan. Mina äldre kusiner hade berättat om hur skolan var. Jag förstod inte riktigt vad jag skulle där och göra. Jag kunde redan läsa och skriva.
Vi åkte taxi till Mensträsk där skolan var, och det var nästan första gången jag åkte bil. Så kom vi då fram till skolhuset och kom in i korridoren utanför klassrummen. Flera barn vimlade där, ingen visste vad vi skulle göra.
Sedan kom en bestämd dam, som vi skulle kalla fröken, och visade oss in i klassrummet, och började dela ut pennor och papper. Först ville hon att vi skulle skriva våra namn på papperet. Då upptäckte hon att jag skrev med vänster hand. Det blev omedelbart förbjudet.
Strax före kom fröken med en lapp till mej. Hädanefter skulle jag heta Anita för vi var två som hette Karin Eriksson i klassen. Jag hette alltså Karin när vi åkte hemifrån och Anita när jag kom hem. Det kändes ovant och konstigt förstås. Så fick man tydligen göra då!”
Vi i familjen kände såklart till den märkvärdiga berättelsen om hur min mammas mellannamn blev hennes tilltalsnamn på första skoldagen (för att inte tala om att det var förbjudet att vara vänsterhänt!). Men det hade kunnat bli en anekdot som till slut fallit i glömska, om hon inte hade skrivit ner det.
Idag dokumenterar vi vår vardag som aldrig förr. Det är enkelt att fotografera, filma och skriva några rader för allmän beskådan. Frågan är dock hur mycket som bevaras för eftervärlden av digitala minnen. Men givetvis är det bättre att dokumentera nu och fundera på beständigheten senare än att inte göra något alls.
Jag har inte alltid varit en förebild när det gäller att samla in mina och andras minnen. Men jag hoppas att dessa rader kan påminna både mig själv och andra om nyttan av det.