Jag tillhör själv generationen som växte upp med tv-serien Bert och tyckte att det var fantastiskt träffsäkert och underhållande. Martin Ilious skådespelarinsats som Klimpen var en av många guldklimpar i sammanhanget. Men skådespelaren Martin råkade ut för ett öde som man kanske hade trott att den fiktive Klimpen var på väg mot. Alkoholist, arbetslös, hemlös.
Mitt i misären fann han trygghet i den tidigare karriären som barnskådespelare. Martin identifierade sig med sin rollfigur och blev Klimpen, på ett tragikomiskt och nästan ironiskt sätt eftersom Martin, till skillnad från Berts plågoande Klimpen, är ”världens snällaste”. Att han är snäll förhindrar dock inte att han ställer till det för sig och fattar dåliga beslut för sig själv och andra. Att Martin tyr sig till sin nyfunna kärlek Ewe och hamnar i Jörn av alla ställen gör filmen extra intressant att se för oss i Norran-området. Men den är sevärd av flera anledningar och når förhoppningsvis stor publik via SVT Play.
Kanske kan fler trasiga själar upptäcka landsbygdens lugn och helande möjligheter? Och kanske kan vi som haft turen att inte falla lika djupt ner som Klimpen gjort få mer förståelse för medmänniskor som har problem i tillvaron? Det är ju inte alla samhällets olycksbarn som har ett filmteam bakom sig så att deras berättelse kommer ut.
Det är dock inte enbart positivt när privatliv blir offentliga. Det finns många exempel från så kallad reality-tv där det blir extra tydligt hur ett ”vanligt” liv kan påverkas av att visas upp för allmänheten. Oavsett om det är Meet the Osbournes, Teen Mom eller Svenska Hollywoodfruar så brukar första säsongen skildra någons (visserligen ovanliga) vardagsliv, och efterföljande säsonger handlar om hur personerna handskas med den extra uppmärksamhet som dokusåpan i sig innebär. Ofta kan man fråga sig om beslutet att medverka i ett sådant program blev till något som orsakade mer skada än lycka i slutändan.
För Klimpens skull hoppas jag att han och Eweline inte påverkas negativt av uppmärksamheten som filmen innebär, men å andra sidan hade de redan valt att använda sig av uppmärksamhet och offentlighet genom sin Youtube-kanal. Om det skulle vara något negativt för dem så var det ändå redan för sent.
När en dokumentärfilmare påbörjar ett projekt uppstår också frågan om filmaren ska ingripa om något sker, eller bara stå passivt vid sidan om och fånga verkligheten. Mattias Sjöstedt gör inget för att hålla distans till Klimpen, som han varit vän med sedan tidigare filmprojekt. Mattias kramar om Klimpen, säger ifrån när alkoholen tagit ett grepp igen, och kör flyttbilen med Klimpens bohag till Norrland. Detta är givetvis inget negativt varken om filmen eller Sjöstedt som dokumentärfilmare. Men intressanta frågor väcks.
Vad hade hänt om Klimpen inte hade bett Mattias att föreviga kampen för ett bättre liv? Eller om filmen gjorts av någon som inte redan var en nära vän och endast hade filmat utan att ingripa när Klimpens liv fortsatte att gå utför? Den största ansträngningen för uppryckningen står såklart Klimpen själv för. Men det blir som sagt inte bara en film av Mattias Sjöstedt utan även om honom och hans vänskap med Klimpen.