För tio år sedan så hittade min fru Emelie en stackars illa tilltygad katt i trapphuset där vi bodde då. Den var otroligt medtagen och svårt skadad, så vi trodde inte att den lilla hittekatten skulle bli långlivad. Men med stor hjälp av veterinären och efter en lång rehabilitering var faran över. Och vid det laget var katten Zafir en del av vår familj, och följde med när vi flyttade till hus.
Efter allt som Zafir varit med om så var det inte helt enkelt att ta hand om henne. Det har blivit många veterinärbesök och andra anpassningar i vardagen. För att bättre förstå sig på kattens behov så slukade Emelie allt hon kunde komma över om katters hälsa och beteende. Till exempel upptäckte hon tidningen Kattliv, och blev en trogen läsare. En gåvoprenumeration på Kattliv blev därefter en återkommande julklapp från mina föräldrar till henne.
Åren gick, och så hände något som fick stora följder. I januarinumret av Kattliv 2019 så fanns en liten notis om att tidningen skulle läggas ner. Dåvarande ägare ville gå vidare med annat, så Sveriges största tidning för kattintresserade skulle bara ges ut fram till årsskiftet. Sedan var det slut.
En stunds dysterhet över att en bra tidning var på väg att försvinna ersattes snabbt av funderingar. Vad krävs egentligen för att ge ut en tidning? Jag har ju frilansat för serietidningar och gett ut seriealbum i mindre skala, och Emelie brinner för djur i allmänhet och katter i synnerhet. Det kändes som upplagt för att om någon skulle kunna rädda Kattliv från tidningsdöden, så var det vi.
Vi tog kontakt med tidningens ägare, diskuterade förutsättningar och kom fram till att det fanns möjligheter att vi skulle kunna ta över Kattliv. Emelie skulle kunna jobba heltid med det administrativa, innehållet produceras av skickliga frilansare, och jag skulle nog kunna ha ett och annat tips att komma med tack vare mina erfarenheter från tidnings- och bokbranschen.
En och annan ifrågasatte vår satsning. Tidningsbranschen brukar ju inte direkt beskrivas som någon framtidsbransch, men i ärlighetens namn är Kattliv snarare en del av kattbranschen och där finns det potential. Det finns ju över 1 400 000 katter i Sverige (att jämföra med ungefär halvmiljonen färre hundar) vilket innebär att katten är Sveriges vanligaste sällskapsdjur.
När finansieringen var löst hyrde vi en lastbil, styrde kosan mot Göteborgstrakten – givetvis med Zafir i sätet intill – för att slutföra affären. Att packa ihop ett helt företag är en utmaning i sig, men till slut var all kontorsinredning och övriga nödvändigheter på plats i lastbilen och vi kunde vända norrut igen. Och på det viset blev Skellefteå säte för tidningen Kattliv som ges ut åtta gånger per år och har läsare i hela landet.
Det var ganska precis ett år sedan, och det har varit ett fullspäckat år. Mycket nytt att lära sig, ständiga deadlines som hör tidningsbranschen till, både ris och ros från läsare, massor med nya personer att lära känna och samarbeta med, och inte minst corona-krisen och dess följder.
Men liksom en katt har Kattliv visat sig ha flera liv, och vi kan konstatera att Kattliv finns kvar och faktiskt kan fira sin 25:e årgång i år. I och med detta har vi börjat blicka tillbaka på tidningens historia och planerar för någon form av jubileumsfirande. Vem hade kunnat ana det, den där dagen en ynklig stackars katt sökte sig till vårt trapphus?