Istället för att ösa på med skyskrapor som rämnar och landmärken som pulveriseras i utmattande CGI-bataljer ligger fokus på ”små” grejer som politisk korruption, sociala orättvisor och mord. Här slipper Batman försöka hålla jämna steg med sina övernaturliga superkollegor i Justice League och kan istället koncentrera sig på att prygla småskurkar och lösa brott i diverse dunkelt upplysta gränder – något han gör mycket bättre än att stoppa utomjordiska invasioner.
Det vore önskvärt om både DC och Marvel/Disney kunde skruva ner på rädda-världen-intrigerna och inställningen att mer alltid är bättre. På senare år har vi sett exempel på att det funkar alldeles utmärkt att skala ner. Karaktären Peacemaker var en ganska underhållande figur i James Gunns ”The Suicide Squad” men det var först i hans självtitulerade serie på HBO Max som karaktären verkligen fick blomma ut. Anledningen är åter igen (delvis) för att serien är mer intim i sina karaktärsporträtt och inte tror att höjda insatser är synonymt med ännu större explosioner. Höjda insatser får vi snarare när något är relaterbart, när vi genuint känner något för karaktärerna och de har något att förlora.
Wolverines solo-rulle ”Logan” från 2017 var av samma anledning också mycket mer spännande än många ”X-Men”-filmer. Logan var trött, gammal och sårbar. Det fanns inget världshot som behövde stoppas och tack vare en något snålare budget fick vi mer avskalade (och befriande barnförbjudna) fight-scener. Att se Logan, blodig och blåslagen, fäkta för sitt liv mot mänskliga motståndare var långt mer engagerande än en massa datoranimerade spandex-figurer som flyger runt och drämmer hus och meteoriter i huvudet på varandra.
Disney borde ta lärdom inför framtida Marvel-produktioner och ”Star Wars”-filmer: Allt måste inte explodera hela tiden. Det är okej att förhålla sig till fysikens lagar. Det går att skapa spänning utan kontant upptrappning av massförstörelse eller episka slag. ”The Batman” är en påminnelse om detta. Det är absolut ingen perfekt film men tack vare sin mer jordnära förankring är det den första filmen i sin genre som jag inte blivit akut uttråkad av på flera år.