Tänk att få åka tillbaka i tiden till den sjunde oktober 1986. Dagen då ”Reign In Blood” släpptes och få lyssna med helt färska öron för första gången. Vid den tidpunkten var jag själv endast ett och ett halvt år gammal så jag missade så att säga tåget. Själv hörde jag ”Reign In Blood” på CD för första gången under hösten på det nya årtusendets första år. Och då det även då kändes som att få ett slagskott rakt i pannan kan jag bara föreställa mig hur det kunde ha känts att höra denna skiva fjorton år tidigare. Som en atombomb i baken kanske?
Hur som helst. I genren thrash metal återfinner vi det som brukar kallas ”The Big Four”. De stora fyra. Metallica, Megadeth, Anthrax och Slayer. Alla på sina sätt mycket bra men Anthrax är minst bra och Slayer och Metallica turas om att vara bäst beroende på vilket humör man är. Megadeth svävar i mitten någonstans. Slayer är dock det band som förändrats minst. Man kan säga att de tagit en stor risk genom att inte ta några risker med sitt sätt att låta och skriva musik. Och den resan tog sin början på ”Reign in Blood”. Men är det verkligen Slayers bästa skiva?
Albumets spellängd på tjugoåtta minuter och femtiofem sekunder är utan tvekan intensiva. Det är fullt fräs från sekund ett fram till slutet. Det spelas sanslöst snabbt och groteskt hårt. Man hinner knappt andas. Trummor, gitarrer och vrål. Det är svettigt, men fyllt av ogenerad njutning. Hade albumet varit tio minuter längre tror jag inte att jag orkat. Balansen mellan intensitet och spellängd är perfekt.
Det är svårt att komma till ett definitivt ja eller nej. För lyssna på uppföljarna ”South Of Heaven” och ”Seasons In The Abyss”. Herrejösses! Det är som att ha tre barn och tvingas välja vilket man gillar bäst. Alla har såklart ett bra case för att ta hem förstapriset och äran, men det är nästan omänskligt att behöva välja. Ja, ”South Of Heaven” är långsammare och låtarna smartare. ”Seasons In The Abyss” är en blandning av bägge ytterligheterna och minst lika briljant. Hur kan man ens göra ett nyktert val? Istället gör jag det halvhjärtat likt Palmeutredarna och säger att det inte går att komma runt ”Reign In Blood”. Inget solklart utpekande, men man ger i alla fall en liten vink.
Så även om albumets rykte och legendariska status som milstolpe är välförtjänt så blir det nästan fånigt att det kommer på bekostnad av Slayers andra skivor. Lika bra som ”Reign In Blood” är, lika obegåvat är det att bortse från ”South Of Heaven” och ”Seasons In The Abyss”. Men som sagt, det är svårt att komma runt ”Reign In Blood”.
Går man utanför åren mellan 1986 och 1990 hittar man dock det man önskar att man inte hört. På exempelvis ”Diabolus In Musica” från 1998 kommer bandets sångare Tom Araya kusligt nära rap på några låtar. Ett tydligt tecken på tiden när albumet släpptes. Inte alls bra eller trevligt även om skivan som helhet är en helt okej tre av fem-skiva. Men det är en trygghet i att Slayer på album efter album inte gjort några riktigt fatala snedsteg eller trillat ned i de djupaste fallgroparna som de tre andra stora - Metallica, Megadeth och Anthrax - gjort. För det är vi tacksamma. Man behöver inte skämmas för att äga något album ur Slayers diskografi.
Och är det något råd jag kan ge i livet så är det att lita aldrig på någon som inte gillar Slayer.