Jag har alltid föredragit mer fokuserade och story-drivna titlar framför klassiskt multiplayer-röj i spel som ”Battlefield” eller ”Call of Duty”. Dels för att jag gillar interaktiva berättelser och vet att historien har ett riktigt slut, men också av bekvämlighetsskäl; jag slipper synka med andra när jag ska spela. Vill jag dra igång något direkt på min Playstation kan jag göra det och ledsnar jag efter 20 minuter kan jag stänga av konsolen utan att känna att jag överger någon mitt i en match.
Med det sagt har jag inget emot att varva soloäventyren i fjärran galaxer med lite dödsmatcher då och då. Den senaste veckan har det blivit ett antal sittningar med ”Halo Infinite”. Precis som tidigare delar i ”Halo”-serien har jag roligt med det, men det är också en smärtsam ögonöppnare gällande framförallt två saker:
1. Jag är usel på multiplayer. Sämre än sämst. Jag har väl aldrig kunnat skryta om någon extraordinär pricksäkerhet men numera verkar jag prestera som en stelopererad 80-åring med tunnelseende. Hinner knappt blinka, än mindre få iväg en illa riktad skottsalva innan jag ligger död på marken – prickad mellan ögonen på 200 meters avstånd av någon koffeinstinn 12-åring från Ryssland. Spelar jag en matchmaking-omgång (där du paras ihop med slumpmässiga spelare runtom i världen) slutar jag nästan alltid på sista eller näst sista plats i rankningslistan. Något hopp om bättring finns inte heller; som 30-plussare med småbarn har jag varken tid eller motivation att nöta spelen i timmar varje dag/kväll.
2. Apropå småbarn; ska jag lira med människor som jag faktiskt känner är det ett rent elände att hitta en tid som funkar för allihopa. För det är ju inte bara jag som har en liten snorig minimänniska/orch som domderar och stökar på hemmafronten. Var och varannan har ju sin egen lilla avkomma som antingen ska nattas, matas, badas eller bara krishanteras i största allmänhet, och är det inte småbarn är det jobbet som spökar, hunden som ska rastas eller svärmor som ska blidkas med kaffe och bulle. Några till synes oskyldiga ronder i ”Halo” ska (nästan) alltid föregås av mängder glädjedödande logistikproblem.
Nu löser visserligen matchmaking-systemet problem nummer två, men då är vi istället tillbaka på problem nummer ett igen; jag måste spela med främlingar vars enda gemensamma nämnare är att de är bättre än mig. Det känns hopplöst. Ska det vara såhär? Är 30-plus och friktionsfria multiplayer-sessioner en hopplös kombination? Just nu verkar det inte bättre än så. Vilket mörker.