Det korta svaret är rätt bra. Men låt oss gräva lite djupare än så innan det är dags att vända blad. Först måste vi beröra det som varit innan. Den kvartett med thrash metal-guld som är ”Kill ’Em All”, ”Ride The Lightning”, ”Master of Puppets” och ”…And Justice for All” kan inte viftas bort i första taget. Den renaste och mest förädlade formen av thrash metal återfinns i stort sett exklusivt på dessa fyra skivor från det råa 1980-talet. Och det är här – åtminstone för mig – som den riktigt djupa kärleken till Metallica har sitt fäste.
Redan på ”…And Justice for All” hade Metallica retat upp renläriga hårdrockare med balladen (nåja..) ”One”. Bittra hårdrocksnävar knöts och många menade att allt var förlorat redan då. Ballader hör inte hemma i thrash metal! I mina öron är det dock en grym låt som egentligen inte är en ballad, men det var oavsett vad upprörd stämning. Med detta sagt så börjar kanske bilden klarna för vilket slags band Metallica var. Hårda. Otroligt hårda. Och väldigt stora och kända med hängivna fans.
Så chocken när bandet släppte en betydligt mer heavy metal-doftande skiva i ganska jämnt mellantempo där refrängerna är allsångsvänliga och en mjuk akustisk ballad med stråkar ingick var total. För de gamla fansen alltså. För skivan sålde bättre än vatten på flaska när det är 32 grader varmt i Västerbotten. Det vill säga att den sålde något så kopiöst mycket att alla som var inblandade i skivan utan dåligt samvete kunnat gå i pension och leva gott på pengarna som genererats där och då.
Men om man lyssnar på den nu då? Njuter man eller inte? Första spåret ”Enter Sandman är en låt som är så sönderspelad, så uttjatad och så känd att man bokstavligt talat måste levt med huvudet instoppat i sin bakdel i 30 år om man aldrig hört den. Och ändå så är den väldigt, väldigt bra. Den sätter sig rakt in i skallen. Inte ens när ett otroligt dåligt lokalt band urinerade låten rakt i ansiktet med en sanslöst ovärdig och tafflig cover ändrade jag åsikt. Det om något säger en del om hur ikoniskt detta inledande spår är.
Detsamma kan jag inte säga om nästkommande ”Sad But True”. Ja, jag vet att många håller den högt, och den spelas på nästan alla bandets konserter. Men, nä. Tråkig. Seg. Nästkommande ”Holier Than Thou” och halvballaden ”The Unforgiven” höjer dock pulsen rejält igen så jag glömmer och förlåter snabbt. ”Wherever I May Roam” då? Gäsp! Nej, vi hoppar istället vidare till gungiga självständighetshymnen ”Don’t Tread On Me” och köttiga ”Through The Never” där man för en stund får lite gamla thrash-vibbar.
Sedan kommer ”Nothing Else Matters”. Alltså det är i grund och botten en jättefin och bra låt. Men nej, till skillnad från hur ”Enter Sandman” på något sätt överlevt trots grov och upprepad misshandel funkar inte den här låten för mig längre. Sedan tappar skivan fart och de fyra sista spåren är märkligt intetsägande förutom det ganska rappa solot och riffet därefter i pigga avslutningsnumret ”The Struggle Within”.
Så ja, det är en blandning av högt och lågt. Sammantaget en riktigt solid tre av fem-platta. Men som någon slags kulturbärare är den ikonisk och ovärderlig med tanke på hur albumet ändrade synen på hårdrock.