I ren protest mot att världen, landet, länet, staden och livet inte blivit sig själv igen trots alla tappra försök så tänker jag sluta hoppas. Jag vägrar se framåt. Nu är det bakåt som gäller. Bakåt är det nya framåt. Och med det sagt så tänker jag lista de fem bästa skivorna som lägligt nog jubilerar i år.
50 år. Black Sabbath - ”Vol. 4”. Är jag den enda som tycker att ”Vol. 4”, Black Sabbaths fjärde album för den som inte förstår det på titeln, är lite bortglömt? Missförstå mig rätt – alla äkta Sabbathiter dyrkar förstås alla fyra – men för den stora massan tror jag inte att detta album är det man vänder sig till. Och det är förstås fel. Redan i inledande ”Wheels of Confusion” förstår man att Black Sabbath tagit flera steg framåt sedan föregångaren ”Master of Reality”. På ”Vol. 4” möter vi ett band som målar med betydligt fler färger än tidigare. Det enda smolket i bägaren är att Ozzy Osbourne och hans hemska dotter en gång i tiden spelade in en vedervärdig cover av fina balladen ”Changes”. Något som man får koncentrera sig djupt för att inte minnas när man lyssnar på originalet. Hur som helst, grattis till femtio år.
40 år. Judas Priest - ”Screaming For Vengeance”. Ja, som titeln antyder så var den här skivan ren och skär hämnd. På vad, frågar ni? Min gissning är på avslagna, men ändå njutbara, föregångaren ”Point of Entry” från året innan. Allt på ”Screaming For Vengeance” osar ren och rå heavy metal. Allt från riffen, skivomslaget och det varma men ändå krispiga gitarrljudet gör att man får gåshud. Gillar man inte ”Screaming For Vengeance”, ja då gillar man inte hårdrock. Glöm aldrig det. Grattis till fyrtio år.
30 år. Darkthrone - ”A Blaze In The Northern Sky”. Enligt många det första black metal-albumet. Jag lägger mig inte i den diskussionen utan konstaterar hellre att man trettio år senare knappast kan höra mer uppfriskande musik som den isande kyla som återfinns på ”A Blaze In The Northern Sky”. I en tid och värld där allt ska vara absurt polerat och fint i kanten - även inom snäva och svåra genrer - så är det ren balsam för själen att lyssna på musik som sätter känslan före allt. Grattis till trettio år.
20 år. Tragedy - ”Vengeance”. Att det är tjugo år sedan jag första gången hörde de rullande och dundrande trummorna som inleder första spåret på ”Vengeance” gör att jag känner mig gammal. Men att lyssna på denna hardcorens motsvarighet till ”Reign In Blood” kommer aldrig att kännas annat än fräscht och uppiggande. På ”Vengenace” lyckades Tragedy med precis allt. Ilska, melodi, hastighet och tyngd kombineras till äkta hardcore för den som är hardcore. Grattis till tjugo år.
10 år. Swans - ”The Seer”. Swans är ett band som skiftat skepnad oftare än en sökande tonåring och på tioåringen ”The Seer” hittade man rätt genom att sammanfoga beståndsdelar från allt som bandet tidigare gjort för att skapa något nytt och mäktigare. I det halvtimmeslånga titelspåret uppnås den absoluta toppen i den otroligt vida och breda genren experimentell rock. Det är sinnesvidgande, nyskapande och gav garanterat fler än mig den brutala insikten att allt man trott och tänkt om rockmusik varit fel.
Såja. Nu känns det bättre. Och jag hoppas att även du kan hitta tröst i att titta bakåt och fira det som varit istället för det ovissa i vad som komma skall.