Napalm Death - ”Scum”. ”Scum” från 1987 är inte ett fantastiskt album enbart för sina musikaliska kvaliteter. Nej, framförallt så var det här starten på hela genren. I grund och botten är det punk och hardcore men med tio gånger högre hastighet. Jag får svindel av att tänka mig hur det måste ha känts att få höra ”Scum” för första gången 1987. En kul detalj är också att hela bandet förutom trummisen är utbytt mellan albumets A- och B-sida. Om det märks? Nej, inte direkt.
Repulsion - ”Horrified”. ”Horrified” spelades in redan 1986 i Flint, Michigan, men släpptes inte förrän 1989. Så vilka eller vem är genrens urfäder? Repulsion? Napalm Death? Eller någon helt annat? Äsch, det är inte så noga när man får uppleva det totala rens och pisk som Repulsion bjuder på. Det börjar lugnt och nästan lite rockigt i några sekunder på inledande ”The Stench of Burning Death” sedan vänder det snabbt och man tuggas i småbitar. Ljuvligt!
Terrorizer - ”World Downfall”. Vi låter det vara 1989 en stund till och konstaterar att redan då tyckte Terrorizer att världen var på väg åt helskotta. Jag tror inte att de ändrat åsikt idag. Hur som helst är ”World Downfall” hetsig, rå och riktigt bra. Basriffet som bryter av efter exakt fyra sekunder i andra spåret ”Storm of Stress” är exakt när basismen inom den extrema musiken peakade. Det måste upplevas.
Nasum - ”Human 2.0”. Vi hoppar ett årtionde framåt i tiden till år 2000. Och till Örebro av alla ställen. Nasums andra album ”Human 2.0” var inte utan kontrovers då det i en snäv mansdominerad genre stämplades som homoerotiskt att ha en manskropp med sladdar inkopplade i bröstkorgen på skivomslaget. Nåja, även den mest trångsynta av lyssnare inser snabbt att Nasum är bland det finaste som kommit från Sverige. Tyvärr fick bandet ett tragiskt slut när sångaren och gitarristen Mieszko Talarczyk förolyckades i tsunamikatastrofen 2004.
Nails - ”Unsilent Death”. Amerikanska Nails lyckades 2010 med konststycket att spela så snabbt, så hårt och så rått men samtidigt så sinnessjukt svängigt. Lyssna bara på albumets titelspår som landar efter några spår av fullständigt vrålställ. Det är inte alltid som grindcore är snabb när det slår som hårdast.