Elisabeth Biström tillbringar några veckor varje sommar i stugan utanför Lövånger. "Naturen här är hemma för mig".
Norran möter Elisabeth Biström på familjens sommarställe utanför Lövånger. Hon säger att den här platsen förblir "hemma" för henne – här är jordens doft, barrskogen och den steniga strandkanten exakt som hon minns den.
– Det är speciellt att måla samma utsikt som funnits med från start. Det känns tryggt och bekvämt, som att möta en gammal barndomsvän.
"Jag började rita samtidigt som alla andra barn. Skillnaden var att jag aldrig slutade", säger Elisabeth Biström.
Elisabeth flyttade runt en del efter gymnasieåren i Skellefteå. Hon gick bildlärarutbildning i Umeå, åkte till Stockholm, mötte kärleken och blev kvar. Men hon trivdes aldrig i storstan. När paret fick barn flyttade de till ett hus i Roslagen, och välkomnades direkt av den lilla byn.
– I små byar behövs ju alla. Man är utelämnad till varandra på något sätt. Nu har jag två hem och det känns jättebra.
I vintras berättade Norran om Elisabeths ärofyllda uppdrag att under tre år måla diplom till Nobelpristagare. Det sista blir till årets pristagare i ekonomi, som tillkännages i oktober. Responsen har varit något utöver det vanliga – förutom all uppmärksamhet i både Sverige och världen, hörde sonen till en av pristagarna av sig.
– Det var väldigt fint, säger Elisabeth.
Elisabeth Biström sitter på stenen som finns med på diplomet hon målade till en av Nobelpristagarna.
Hennes måleri började på samma sätt som det börjar för alla barn, menar hon. Skillnaden var att när andra slutade rita, valde hon att fortsätta. Familjen uppmuntrade henne och ritandet blev "hennes grej". Första konstutställningen hade hon som 12-åring på en byafest i Uttersjöbäcken, då hon spikade upp målningar på en gammal dörr hon hittat i sin pappas garage.
– Jag var extremt blyg och kunde knappt prata men jag ville visa mina teckningar. Jag målade inte för min egen skull, jag ville dela med mig och det vill jag fortfarande. Alla hinner inte se hur fint det kan vara med utblommade maskrosor när kvällssolen lyser igenom dom, eller det fina skuggspelet på rallarrosorna. Min uppgift är att notera sådant och visa det.
Hon målar i akvarell, den svåraste av konster, och fortsätter att välja den konstformen just för att det är en utmaning.
"Att måla med akvarell är en mental sport, lite som stavhopp".
"Det känns tryggt och bekvämt, som att möta en gammal barndomsvän", säger Elisabeth om utsikten i Lövånger. Här: "Gamla vänner".
– Det är opraktiskt och svårt och det ser för jäkligt ut jättelänge. Färgen är blaskig och gör som den vill. Det gäller att uppbåda en inre styrka och stå ut och göra klart. Att våga, trycka på med färg och låta färgen flyta ut. Att släppa loss måleriet är något jag fått lära mig, jag hade ju den läggningen att jag var försiktig, målade litet och noggrant och försökte göra allting rätt. Det var så befriande att släppa taget och tillåta sig göra misstag. Det är en mental sport som handlar mer om mod än teknik, lite som stavhopp. Och inget som är lätt är kul i längden.
Jante övervinner hon genom att tänka att det vore lite snålt att inte dela med sig av vad hon faktiskt kan efter 30 år. Hon vet att hon kan måla, även om hon aldrig blir helt nöjd.
– Jag är fortfarande nyfiken på vad jag kan lära mig och siktar på att ha en höjdpunkt vid 80.
Elisabeth Biström är numera bosatt i Roslagen men har rötterna djupt ner i den västerbottniska jorden.
Hon skrattar. Vägen fram till att bli yrkeskonstnär har varit lång och krokig.
– Jag trodde att man måste ha "ett riktigt jobb" och det hade jag nog rätt i. Konstnärsyrket är otryggt och jag är glad att jag var 35 när jag tog steget. Yrket handlar om så mycket mer än att kunna måla. Att driva företag utan att tappa lusten att måla är svårt och det måste finnas en balans. Annars känns det till slut som att du bara målar för att sälja.
"Naturen räcker långt som inspirationskälla", säger Elisabeth Biström.
Under sommaren har Elisabeth haft sin första utställning efter en lång föräldraledighet. Förutom utställningar och fysiska möten betyder sociala medier mycket för att nå ut. Elisabeth har tusentals följare på Instagram och många följer hennes nyhetsbrev där hon visar upp och skriver om sitt konstnärskap.
– Jag har en kluven inställning till sociala medier, men friheten och självständigheten det ger är bra. Förr måste konstnärer ha varit helt utelämnade åt andra som bestämde om man fick vara med eller inte. Å andra sidan är plattformarna också en mellanhand som kan vara styrande, och det var därför jag startade nyhetsbrevet. Nyhetsbrevet är mitt och det blir en rakare kommunikation.
En sprillans nygjord akvarell signerad Elisabeth Biström. "Jag är fortfarande nyfiken på vad jag kan lära mig", säger hon.
"Inget som är lätt är kul i längden", säger Elisabeth om att måla med akvarell.
Härnäst väntar en höst med måleri hemma i ateljén, men viktigast för Elisabeth är familjen.
– Vissa kulturgubbar kan säga att de struntade i familjen för att musiken var så viktig, men fy fan vad de förlorar. Jag skulle ångra om jag lät måleriet väga över. Så jag målar när barnen är på skola och fritids. Det funkar bra med schemalagd inspiration för mig.