I Skellefteå Konsthall står skyltdockor iklädda fantasifulla tunga plagg gjorda av papper. De annars vita väggarna bubblar i rosa för att skapa en mjuk molnkänsla. På ett av podierna bland kartonger och konstverk står Beata "Bea" Szenfeld och pratar med husets tekniker. Tre dagar har det tagit för dem att packa upp hennes sköra plagg.
– Under resan har de liksom klumpat ihop sig så att vi måste försiktigt gänga ur de små runda stansade cirklarna av papper och dra isär dem. Vissa plagg är superenkla. Man packar upp dem och klär på dockan och sen är det klart. Medan andra plagg har rasat massor, så det ska lagas.
I utställningen ”Haute Papier" trängs plagg i papper ihopsydda med kilometer av tunn tråd. Ofta är det 10-20 olika delar som ska pusslas ihop.
– Det här är inte små polyestertights som man bara lägger ihop och kan frakta i något litet kuvert, säger Bea och ler stort.
– Vi var tre personer som suckade när vi skulle få upp allt. För det här är oerhört tungt, berättar Bea och pekar på ett verk i uppfinningsrika cirklar som tjusigt hänger över dockans hals.
– Jag jobbar inte med att göra armar, ben eller något blixtlås. Utan jag brukar bara ha en halsöppning och sen vilar ju saker litegrann på axlarna. Jag jobbar liksom inte med: ”Oj nu ska det vara så här komfort”. Jag jobbar mer med att hitta nya silhuetter.
Det äldsta plagget hon ställer ut är från 2014 vilket innebär att materialet har ändrat färg.
– Ju nyare plagg desto finare är de för då har de inte hunnit börja förändras. På de nya plaggen ser man att de är krispiga. I början kunde jag tänka att all konst ska ju kunna bevaras och jag ska jobba i ett material som inte kommer att hålla i hundra år utan pappret kommer alltid bli gammalt. Det kommer alltid skrumpna. Papper är ju ett naturmaterial.
För att bevara och återskapa verken som fått törnar av tidens tand måste någon stryka och sedan montera ihop 4000 små papperscirklar
– Det finns liksom ingen logik i hur det är monterat. Utan det är förgängligt. När det blir trasigt känner jag själv att det finns liksom inget hantverk kvar. Utan det är bara ett trasigt plagg.
Ungefär tre månader tar det för Bea att skapa ett plagg. Från ritbordet till färdigmonterad skapelse. I utställningen som öppnar den 15 juni visas fjorton av hennes verk. Bea har jobbat med händerna i hela sitt liv och säger att trots tuffa arbetsförhållande finns ingen tanke för henne att göra något annat.
– Det här är inget romantiskt, utan det här är verklighet. Man får ett uppdrag och jobbar hårt. Det är ju en sak att göra någonting som ska hålla för en fotografering bara. Sedan så är det en annan sak att göra någonting som ska hålla i många år. Det roligaste är att göra nya verk. Men det är så sällan och oftast under stor stress. Det är ju en utmaning.
Anna Karin Larsson, konstintendent, är på plats för att se hur byggandet av utställningen går. Hon beskriver Beas konst som ett gränsland mellan slöjd och design. .
– Jag tänker att hon är unik i sitt slag som så mångkunnig i fältet. De skulpturala konstverkverken går att bära och det finns ingen annan än hon som jobbar på det här sättet.
Bea tackar för beröm och berättar att hennes utmaning är att sälja saker.
– Man måste ju sälja saker för att överleva. Och det är väldigt svårt, ska jag säga. Att sälja en jacka som väger 45 kilo som inte går att tvätta, och man behöver fyra personer för att klä på sig, är inte enkelt. I den aspekten hamnar jag mycket utanför hela den här businessen som sker inom konstvärlden.
Att Bea fastnat för att jobba just med att vika, klippa, stansa och sy i papper är för att hon tycker att det oftast blir fint.
– Bara man lägger ner oerhört mycket timmar på att tillverka de små repetitiva delarna så blir det bra. Medan när man syr av tyg, kan du lägga ner tusentals timmar och så ser det ut som skit ändå.
Sin inkomst får Bea från olika uppdrag, hon gör alltifrån designsamarbeten, jobb åt svt och skapar mattor till Jotex. Men i december fick hon ett mejl från Metropolitan Museum i New York som frågade efter ett plagg hon lagt ut på sitt Instagramkonto.
– Nej, fick jag säga. Just det plagget har vi slängt för det var i så pass dåligt skick sedan skickade jag en massa andra förslag till dem.
Men då fick Bea nej. De ville ha exakt det slängda plagget. Till slut sade hon till arrangörerna att hon kunde skapa ett nytt likadant plagg, eftersom hon absolut inte ville missa möjligheten att få ställa ut på Metropolitan Museum i New York.
Tiden var knapp. Det beställaren ville ha var ett plagg som normalt tar tre månader att tillverka, nu hade Bea tre veckor på sig. Men hon hann, så när The Met i New York slog upp dörrarna var hennes unika plagg på plats.
– Det var som att vinna på lotto. Jag har alltid drömt om att kunna ingå i någon internationell samling eller kunna ställa ut på något större museum. Men jag trodde aldrig att jag skulle få ställa ut på The Met, aldrig.
Naturligtvis var Bea med på invigningen.
– Alla var väldigt rika och luktade gott. Så jag gick runt jetlaggad i min gamla kimono från 40 talet. Eftersom jag valt att ha väldigt få plagg är det en kimono som jag alltid har vid festliga tillfällen. Det märker man om man följer mig i skvallerpressen. För skulle man klippa ut mig så skulle man tänka: ”Hände allt det här under en och samma dag?” För jag har alltid samma kläder.
Bea må ha en liten garderob. Men hon har gjort många uppseendeväckande kreationer till andra. Till exempel Alice Bahs isklänning från Nobelgalan eller Lady Gagas utstyrsel i hennes video G.U.Y.
– Det jag gjorde till Lady Gaga fick tio sekunder i en videon, det blev mycket jobb och lite exponeringstid, säger hon och skrattar.
Men tanken på att göra något annat än att skapa har aldrig slagit Bea.
– Jag hinner ju aldrig tröttna. Då jag får göra så många olika saker hinner jag aldrig bli självgod, för varje gång jag får en förfrågan så är det en ny utmaning. Och jag kan inget annat. Det här är mitt sätt att leva.