Lisa Ekdahl på scenen i Culturum, Nyköping, förra helgen. På fredag är hon i Skellefteå och på lördag avslutar hon turnén i Luleå.
Under torsdagskvällen sätter sig Lisa Ekdahl i bussen för den långa resan norrut, första anhalt är Skellefteå och under lördagen avslutar hon vårens turné på Kulturens hus i Luleå.
– Det känns så roligt och viktigt att åka norröver, säger hon.
”Det är väldigt bra att passa på att fira lite småsegrar generellt, när man gjort klart något eller ska börja om", säger Lisa Ekdahl.
Vad är viktigt på bussen?
– Det finns små sängar att sova i och längst bak finns ett litet rum med ett säng och badrum. Vi brukar ha med en espressomaskin, mjölk och mackor i kylen. Vi vill ha hemtrevligt i bussen. När man är på turné och säger "jag går hem nu" då menar man bussen (skratt), det säger lite om hur man uppfattar tillvaron som artist, säger hon.
Vad har du för intryck av Skellefteå?
– "Jag har en kompis som regisserade en föreställning i Sara kulturhus. Så jag gjorde en utflykt till Skellefteå för att hälsa på. Jag sov över och hade det väldigt mysigt. Det är väldigt fint där”, säger hon.
Lisa Ekdahl har sedan många år parallella karriärer som svensk- och engelskspråkig artist, med en skandinavisk publik och en helt annan publik utanför Norden. Sedan genombrottet med ”Vem vet” 1994 har hon också regelbundet turnerat i både Skandinavien och övriga Europa, främst i Frankrike.
I april släppte hon sitt senaste album, "Bang bang i mitt hjärta".
Hur har du förändrats live under de här åren?
– På många sätt är jag mig lik. Jag tycker om att spela och har ungefär samma smak musikaliskt, men jag är mer bekväm nu. Jag vet vad jag behöver för att känna mig utvilad eller avslappnad. Det är också roligare att prata mellan låtarna nu, det tyckte jag var skräcken i början.
I april släppte hon det första svenska Lisa-albumet på sex år och totat det fjortonde i ordningen.
Har du tröttnat på dina gamla låtar?
– Jag tycker om att spela gamla låtar, jag sitter inte hemma vid frukostbordet och övar på "Vem vet" men jag tycker om att spela den. Jag älskar "Vem vet" och kommer spela den i helgen, men också äldre låtar från tio år tillbaka. Jag tycker inte att de känns konstiga bara för att de gamla. Jag känner att jag hittade min röst och uttryck tidigt som artist och har kunnat fortsätta på det spåret, jag har ingen era som jag avskyr eller vill ta avstånd från.
"Jag vet att publiken vill ha gamla dängor och jag vill spela gamla dängor – vi är överens. Men det är också viktigt att spela nya låtar, det är spännande", säger Ekdahl.