Jon Henrik Fjällgren gav en innerlig konsert: ”Det är som att jag läser ur min dagbok”, sade han till publiken.
”Att jojka är för mig som att jag låter er läsa min dagbok”, säger han ödmjukt och ger oss essentiella berättelser från sitt liv. Hans lågmälda beskrivningar om hur bräckligt livet kan vara tillsammans med den suggestiva musiken är överväldigande.
Sin inspiration får han i mötet med andra människor, vid Mittådalens fjäll i Härjedalen eller i bilen på väg genom Lapplands skogslandskap. Jon Henrik Fjällgren vann Talang 2014 och släppte sedan sitt debutalbum Goeksegh. Sedan dess har han deltagit i Melodifestivalen fyra gånger. Nu står han i Burträsk kyrka och beskriver stunder som skrapats av oro och undran över vem han är och var han hör hemma. När orden inte kan berätta tar jojken vid.
Christoffer Nordenström, Jon Henrik Fjällgren och Tobias Lundgren tackades med jublande applåder från de dryga 420 personerna i publiken.
Jon Henrik Fjällgren hade med sig Christoffer Nordenström på klaviatur och Tobias Lundgren på gitarr och sång.
Många ville få Jon Henrik Fjällgrens autograf efter hans konsert i Burträsk kyrka.
Oförställt personifierar han sin slitande själ och berättar om den inre oron som flera gånger kullkastat honom: ”Varför existerar jag?”, ”Vad är mitt uppdrag på jorden?” Stora existentiella frågor blandas med den ömtåligt ropande sången.
Jojkningen beskrivs av den nordsamiska författaren Johan Turi som en minneskonst: ”Det är ett sätt att i sång gestalta exempelvis människor, djur, platser och händelser”, säger han. Precis så är det i kväll.
I den andäktigt lyssnande publiken sitter ung som gammal. Vad är det vi är med om egentligen? Det här är inte en 90 minuters konsert med anekdoter och målgrupps-paketerade mellansnack. Mer ett möte med en, i det närmaste, hudlös människa.
Eller är det han säger ett tyst rop på hjälp? Eller ett bekräftande till den som fastnar i ängslan och ångest, eller till den anhörige som står bredvid och ser på. Kanske allt i ett på samma gång.
På scenen har han med sig musikerna Tobias Lundgren och Christoffer Nordenström. De är viktiga komponenter i denna konsert. Lundgrens tenorstämma flätar ihop sig med den ibland dova jojken och Nordenström är följsam bakom sina rader av klaviaturer.
Efter konserten är det flera som går fram till Jon Henrik Fjällgren, de vill ta bilder och samtala. Han står kvar en kort stund, men tittar sedan upp, ler mjukt och vinkar ett försiktigt hej då. Några blir besvikna över att han hastigt lämnar, men då är det en ung tjej som utbrister: ”Förstår ni inte att han behöver få vara ifred nu. Han har ju köttat upp hela sitt liv för oss, så han är säkert helt slut. Det här är ju på riktigt”.
Precis så är det. Jon Henrik Fjällgren är på riktigt.