This Perfect Day är Skelleftebandet som slog stort internationellt – Ove Markström var en av medlemmarna.
Året var 1997. This Perfect Day, som bestod av Mats Eriksson, Ove Markström, Peter Fahlgren, Johan Nilsson och Rickard Johansson, hade precis släppt albumet ”C-60”. Där fanns spåret ”Fishtank”, vars toner snabbt klättrade högst upp på listorna och intog en förstaplats runt om i världen. Det var början på slutet. ”Fishtank” blev deras störta, och sista, hit. Albumet som var planerat till 1999 släpptes aldrig, på grund av en turbulent tid hos skivbolaget MNW. Istället kom en samlingsskiva 2007.
25 år har passerat sedan dess när Norran möter gitarristen Ove Markström på ett kafé beläget mitt på Södermalm i Stockholm. Han pekar runt hörnet, där ligger hans lägenhet.
– Jag är ganska nyinflyttad tillsammans med min familj, och har bott utanför tullarna tidigare. Men det var längesedan jag flyttade hit, till Stockholm.
”Drömmen är att släppa albumet på vinyl”, säger Ove Markström.
Tiden efter This Perfect Day kantades av nya upptäckter och karriärer. Ove Markström har jobbat som elektriker, och nu inom daglig verksamhet. Musiken har alltid funnits där, i plojlåtar på jobbet men också som ett konstant emotionellt utlopp.
Sedan kom en pandemi, och en lugnare sommar. Han plockade fram textrader från åren som gått, och någonting lossnade. Språket skiftade från engelska till svenska, och en svärta blottlades bland ord och ackord.
– Jag började reflektera kring det som varit, min uppväxt i Kåge och min familj, den som inte finns kvar. Min syster dog 2019, och mina föräldrar några år innan dess. Helt plötsligt fanns det något att skriva om, säger han.
”En morgon ringde hon upp mig, sorgsen och rädd. Berättade för mig att den är tillbaka. Kunde inte tänka klart, minns ej vad jag sa. Hon ville ej ge upp, hon skulle försöka. Det skulle inte vart du, men inte heller någon annan. Det känns inte rätt.”
Låten ”Det skulle inte vart du” skildrar systerns sista tid, och sjukdomen som tog över.
– Jag har svårt att se hur jag skulle klara av att framföra den på en scen. Den är tung, och det gör för ont. Isåfall måste jag krypa in i ett skal, och inte känna för mycket, säger han.
Albumet har titeln ”Från Kågevägen till Skånegatan”, och släpps under sensommaren eller hösten. Tre singlar har landat på Spotify, och där ryms en känslomässig resa från Västerbotten till Stockholm, från nutid tillbaka till dåtid, längsmed Kåges gator och hockeyrink.
– Nostalgi är någonting skört, en blandning av fina, glada minnen men kan även innefatta en stor sorg om att det aldrig blir som förut igen, och en saknad efter den tiden. En saknad efter mina föräldrar, min syster och min hembygd. Jag kan åka tillbaka till Kåge, men det gör ont. Mitt Kåge kommer inte tillbaka, men jag har velat bevara det i ett musikaliskt minne. Detsamma gäller min familj. Det är bara sorgligt att de inte fick möjlighet att höra det, säger Ove Markström.
Janne Pettersson, från banden Hardy Nilsson och Autorock, har gjort omslaget till ”Kåge vart tog du vägen”.
I första singeln frammanar han barndomens vardag, smaker och färger:”Kåge vart tog du vägen, det finns bara minnen kvar. Inget man kan göra för varken mor eller far finns ju kvar. Körde moppe i runt i byn, hängde ofta vid kiosken. Den är ju borta nu men Kågekyrkan den finns kvar.”
– De senaste åren har jag bara varit uppe i Skellefteå under begravningar, så på något sätt finns det ett motstånd i mig kring att åka hem. Men i sommar, då måste jag börja forma nya, fina minnen därifrån. Åka upp och se Sara kulturhus, gå på hockey, träffa min systerdotter och gamla vänner, säger han.
I ljudbilden går det att spåra This Perfect Days gitarrpop.
– Jag har saknat den gitarrbaserade musiken, och en ständig inspiration är band som The Cure, R.E.M och The Smiths, de har marinerat mig mest. Jag har försökt göra en modern variant av 80-talets indierock, och sedan härmar jag nog mig själv från 90-talet en del också.
Han återvänder till tiden när musiken var levebröd, och världens scener en arbetsplats. This Perfect Day turnerade intensivt i Sverige, Japan, Kina och Taiwan.
– Jag kommer ihåg när vi landade i Tokyo, och folksamlingar stod och väntade på oss på flygplatsen. Och i Kina spelade vi i en liten skivbutik, där tonåringar grät och sjöng med. Det var rena Beatles-hysterin ibland, det är surrealistiskt att tänka tillbaka på, säger han.
Ove Markström är uppvuxen i Kåge, men har bott i Stockholm i många år. Med sin solodebut blickar han tillbaka på barndomen i Västerbotten.
Finns det något sug efter att göra som The Wannadies och Sahara Hotnights, och återuppstå?
– Man ska aldrig säga aldrig. Men det är svårt när vi är utspridda över hela Sverige. Jag är glad över att jag nu släpper egen musik. Jag vet inte om jag kommer skriva något mer, men det känns fint att ha fått ihop ett album. Drömmen är att släppa en vinyl, hur liten upplagan än blir. Och om någon googlar på Ove Markström, så kanske de får upp mitt namn istället för en sketch från Nilecity, säger han och skrattar.