Det var en kväll i juni för ett år sedan. Katrin Hartelius Segerstedt låg i hängmattan tillsammans med sin då sexårige son Svante och blickade upp mot svajande träd och disig himmel. Helt plötsligt utbrast Svante: "Den där dockan, den heter Hussitu". Katrin Hartelius Segerstedt stannade upp – vem är Hussitu?
– Och när jag frågade visste han inte var det kom ifrån. Det var som ett ögonblick ur en skräckfilm, jag fick kalla kårar och namnet etsade sig fast. Hussitu, säger hon.
Hon gick in, satte sig vid sin dator och en suggestiv dikt rann ur henne: "Hussitu, hussitu hyss, lägg örat mot väggen och lyss, på klorna som krafsar därinne."
Några veckor senare bytte hon villan i Kåge mot familjens sommarstuga på Södra Svedjan, Storkågeträsk, där hon vid skymningen insöp tallskogen och tystnaden.
– Jag fick en tanke – tänk om någon utav de där storslagna tallarna bara skulle röra på sig, komma till liv. Och det skrämde livet ur mig.
Där, i lilla Svantes mystiska Hussitu och Södra Svedjans tallskog, föddes "Där tallgubben går". Katrin Hartelius Segerstedts skönlitterära debut väver trådar mellan nutid och dåtid, mellan mystisk skräck och västerbottnisk folktro, mellan människan och naturen. Kjell hittar sin fru Maggie död ute i skogens mossa, och för att vara nära henne flyttar han till torpet i fiktiva Västerskog. Samtidigt minns han sin farmors berättelser om torpet, som sakta lämnats åt sitt öde och försvunnit mellan växande träd. Vem – eller vad – dödade Maggie? Vad bär Västerskog på för hemligheter? Och återigen: vem är Hussitu, det väsen som binder ihop allting?
– Västerskog kan vara varsomhelst, men för mig är det stugan i Södra Svedjan. Och det tror jag märks för den som känner till omgivningarna. Jag dras till skräck och skrock, var kommer alla berättelser från? Jag förstår att folktron uppstod till stor del i skogen, bland märkliga rotvältor och träd som fallit tillsynes utan anledning, säger hon.
"Där tallgubben går" är en historia inspirerad av tunga, västerbottniska skogar och skrönor men det är också en historia om människans relation till orörd natur.
– Det var något jag funderade mycket över när jag skrev. Har vi rätt att bre ut hos hur mycket vi vill? Naturen har ingen chans att säga till. Man kan tolka tallgubben på olika sätt, det är oklart om han är ond eller god. Han vill ta tillbaka det som är hans. Jag kunde känna det så starkt när jag författade boken, att naturen bar på en vrede, säger Katrin Hartelius Segerstedt.
2018 skrev hon boken "Lyckligt drabbade" om sonen Svantes sjukdom Alagilles syndrom och hur den påverkat henne och familjen, som Norran tidigare berättat om. Då var skrivandet ett terapeutiskt verktyg, nu är det snarare en plats där hon känner igen sig själv.
– Jag är sjukskriven för utmattning, och det är mycket som är svårt för mig att göra. Men när jag skriver, då känner jag att jag fungerar. Det har betytt otroligt mycket, säger hon.
Första upplagan är slutsåld, men snart går "Där tallgubben går" att beställa igen.
– Det känns jätteroligt. Att sända kalla kårar längs någons ryggrad, och kanske väcka vissa funderingar, det är det finaste betyget jag kan få. Att Hussitu skrämmer fler än bara mig, säger hon och ler.