Mitt i Ullbergsträsk står ett grått hus, som tillhör Sandor Lindströms familj. Där spenderar han mycket tid, när han inte är i sitt hus i Jörn. Vid ytterdörren syns prideflaggan, som skvallrar om en politisk aktivism.
Solens sista strålar nuddar talltopparna som omgärdar Ullbergsträsket. Färska skidspår syns invid den röda ladugården, kaninhägnet har pyntats med pudersnö och på det grå huset mitt i byn har en färgsprakande prideflagga fästs alldeles invid ytterdörren.
I Ullbergsträsk, nästan tre mil från Jörn och två från Glommersträsk, finns ungefär tolv bofasta men husen är desto fler. Snön knarrar under Sandor Lindströms skoterskor när han rör sig från sjökanten, över vägen fram till husets bro där ett par skidor stor lutade mot trappräcket.
– Jag försökte åka tidigare idag, när det var så fint väder, men tog mig bara några meter innan jag insåg att det var för lite snö, säger han och ler.
Gården har tillhört familjen sedan han var 19 år, men 2014 hände något som förändrade allt. Sandor Lindströms pappa dog, och för att komma närmare honom och släktrötterna flyttade han ut till det grå huset, utan körkort och kontaktnät i byn.
– Det var speciellt. Helt underbart, men också svårt. Jag cyklade sju kilometer ut till stora vägen för att kunna ta bussen in till Jörn, och när den inte gick fick jag cykla till Glommersträsk för att handla. Men att bo här var viktigt för mig. Jag är uppvuxen inne i Skellefteå, men jag är första generationen stadsbarn i en släkt där nästan alla är uppväxta i byar och på landsbygd. Min farfar bodde i en liten by utanför Malå, hans största sorg i livet var att behöva flytta in till stan. Jag flyttade hit för honom, och för mig själv, säger han och häller upp en kopp te.
Nu delar han tiden mellan hemmanet i Ullbergsträsk och huset han hyr i Jörn, men den första flytten till huset, från stad till land, kust till inland väckte också något mer. Ett konstnärskap där just Västerbottens inlandsskogar, grusvägar och invånare är det centrala.
– Det blev så otroligt tydligt att glesbygden, och Västerbotten, sällan får ta plats i kulturen. Att bo här innebär ett motstånd, ett motstånd mot urbaniseringen men också ett motstånd som kulturarbetare. De flesta flyttar till Umeå, om de blir kvar i Västerbotten. Jag blev medveten om många politiska frågor jag inte var insatt i tidigare – gruvmotståndet, hur vindkraftverken placeras på renbetesmark, hur bonnskan sakta försvinner, hur den samiska kulturen sällan får synas i min kommun, säger han.
Sandor Lindström har bland annat tecknat en serie om Clemensnäskravallerna. Här syns en bild därifrån.
Då slog det honom. Han skulle göra ett seriealbum, baserat på hans farmors livshistoria. Just nu studerar han serietecknande och berättande på Medlefors folkhögskola, där grunderna läggs för serieberättande med Renfors som fond.
– Jag vill berätta om min farmor, om hur det var att växa upp granne med Renströmsgruvan och hur det påverkar en. Hon har levt ett spännande liv. Hennes reaktion är kring det hela är lite "Asch, int ska du skriva om mig", säger Sandor Lindström och skrattar.
Inspirationen kommer från den typen av realistiskt serieberättande Mats Jonsson ägnar sig åt, där han bland annat skildrat sin uppväxt i Kramfors.
– Det finns nästan ingen representation av norr i serievärlden, han och Anneli Furmark är i princip de enda jag kommer på. Och vi har så mycket att berätta om, där serieformatet passar väldigt bra.
2014 flyttade Sandor Lindström till Ullbergsträsk, något som väckte ett engagemang i många politiska frågor.
Sandor Lindström har tidigare varit aktiv i alternativa kulturhuset Rivhuset, som nu lagts ner. Han har också skapat en kortfilm i projektet Svenska röster, där en kamera sveper över Jörnsbygdens myrar och vägar samtidigt som en monolog redogör för hur det är att bo i periferin, i ett samhälle som brottas med stora utmaningar.
– Det var 2018, inför valet. Jag fick åka till Almedalsveckan och delta i samtal om just de frågorna, det var stort. Och sammanfattar mycket av det jag drivs av, kultur och politik.
"Jag tänker att det är en typ av motstånd att flytta från staden. Jag kommer från en släkt av bönder och glesbygdsbor, att flytta hit var en hyllning."
I skapandet och konsumtionen av kultur ryms också andra frågor – att lyfta fler perspektiv än den vite cis-mannens.
– I mitt privatliv konsumerar jag aktivt bara litteratur och film som är skapad av andra än cis-män. Manliga kulturutövare håller varandra om ryggen, och vi måste aktivt lyfta andra personer för att få förändring. Egentligen är jag principiellt emot män som konstutövare, vilket ju är knepigt eftersom jag själv är transman som håller på att utforska min mansroll. Jag tänker att jag kan ha ett vanligt kneg, och så får kulturen ta plats på fritiden. Men jag tror på att vi måste fortsätta höras, vi som bor här, och värna om vårt västerbottniska kulturarv, säger Sandor Lindström och ler.