Henrik Schyfferts metod för att vaska fram igenkännings-humor är att gräva runt i sina egna misslyckanden.
Komikern, regissören, skådespelaren och manusförfattaren Henrik Schyffert är på Sverigeturné med sin nya standupföreställning ”Schyffert forever”. Norran ringer upp honom för att kolla läget inför det kommande turnéstoppet i staden.
Du har fått väldigt fina omdömen för din nya show. Vad gör det med dig?
– Det ger mig några sekunder av lugn. Sen börjar oron igen. Jag har hållit på och skrivit det här i ett och ett halvt år och har lagt en massa jobb på det. Det är ju jättekul att folk uppskattar det man får ihop. Så jag blir jätteglad över det. Men det dåliga självförtroendet finns kvar i botten.
Du har i ett flertal intervjuer sagt: ”Jag är en ängslig och rädd liten kille”. Finns den känslan fortfarande kvar?
– Ja, den lilla rädda människan finns alltid kvar. Jag tror att det är en stor anledning till att jag gör det jag gör. Jag försöker liksom ta hand om den där lilla killen inom mig. Det har krävt många års terapi. Men han försvinner inte. Han blir lite lugnare när det går bra. Mycket av det jag gör är ju för att försöka lugna den där skrajsna killen. Min största oro är att jag är rädd för att vara dålig. Samtidigt är den där rädslan den bästa drivkraften jag har.
Henrik Schyfferts metod för att vaska fram igenkänningshumor är att gräva runt i sina egna misslyckanden.
Hur har du det med självförtroendet?
– Jag har aldrig haft bra självförtroende. I det här jobbet går det ut på att hitta sina fel och brister. Det är ju det som är roligt. Alltså Donald Trump har ingen humor och han sitter och säger att han är världens bästa president. Jag menar att folk som är roliga tycker inte själva att de är bra. Medan folk utan humor kan sitta och säga att de är världens bästa president. Det roliga bor ju i en osäkerhet där man letar efter sina fel och brister hela tiden. Där bor det roliga.
Kan du någon gång klappa dig på axeln och säga till dig själv: ”Det där gjorde du bra”?
– Alltså det kommer små il av duktighet ibland men grundkänslan på morgonen när jag vaknar är att jag är sämst. Jag har jobbigt dåligt självförtroende. Samtidigt tycker jag att det är läskigt med folk som är självsäkra. Tage Danielsson sa: ”Den som är riktigt säker kan inte vara riktigt klok”. Det tycker jag är sant. Jag har under 25 år i perioder gått i terapi typ varje vecka. Det är ett sudoku liksom. Varför funkar jag som jag funkar? Varför reagerar jag som jag gör? Hade jag inte blivit komiker så skulle jag blivit en jättebra parterapeut. Det är min fantasi att jag skulle vara skitbra på det.
Vad är då ditt allmänna råd till par som börjat få det lite trist?
– Det vanligaste problemet tycker jag är att man börjar bråka om symptomen och inte själva sjukdomen. Att man stannar upp och funderar på varför man reagerar som man gör. Varför blir jag så arg på att den här mössan låg i fel låda. Det spelar ju ingen roll vilken låda den här mössan ligger i. Men varför reagerar jag så här starkt? Vad är det jag är rädd för? Jag tänker nästan alltid att det kokar ner till en rädsla i botten. Jag är rädd att du inte litar på mig. Jag är rädd att du inte vill vara kvar. Jag är rädd för att bli förbisedd, bli bortstött och sådär liksom. Och hittar man sjukdomen i stället för symptomen, då brukar man kunna lösa problemen.
Hur är du att leva med då?
– Jag är ju perfekt att leva med. Ett jävla kap. Jag är förstående, klok, jag lyssnar, jag är rolig, diskar, tar hand om barn. Idag vabbar jag och har en fyraåring som just nu sitter och kollar på TV.
Henrik Schyffert: ”Jag har under 25 år i perioder gått i terapi typ varje vecka. Det är ett sudoku liksom”.
Så inga nackdelar går att finna hos herr Schyffert?
– Inga överhuvudtaget. Eller okej då. Mina baksidor är att jag kan vara lite tjurig, tyst och inåtvänd när jag är hemma. Det kan nog vara tråkigt att leva med en sådan person. Det är så mycket utåt när jag jobbar, så när jag kommer hem sitter jag gärna ensam i ett hörn.
Svarar du på tilltal från hörnet?
– Kommunikation är ju A och O hemma, för att det ska funka. Men om jag får välja själv så sitter jag tyst. Det är det bästa jag vet. Jag läser eller kollar på någon gammal krigsfilm och håller käften. Mitt jobb är så mycket utåt att jag måste få vända inåt hemma.
2015 gjorde du ett statement att du skulle lägga undan din mobiltelefon, då du upplevde att du var beroende av den, hur ser det beroendet ut i dag nio år senare?
– Det där är ett dilemma för jag har så mycket tid att ha ihjäl innan jag ska spela på kvällarna. Så jag sitter alldeles för mycket med mobilen. Det är ett issue jag har alltså.
Vad är det du gör i telefonen?
– Clash of Clans spelar jag jättemycket. Mycket sådant skit. Sen så börjar jag läsa någon artikel och sedan hamnar jag i något Google-hål och kommer aldrig därifrån. Det slutar med att jag sitter och kollar på olika intervjuer med någon gammal cyklist på Youtube.
Vilken typ av rubrik lockar dig mest till läsning?
– Mitt namn, säger Schyffert och asgarvar.
Mitt i humorn drar sig Henrik Schyffert inte för att ta ställning, helt utan skämt. Många har hyllat hans inlägg bland annat i flyktingdebatten - medan andra tycker att han borde knipa igen käften och ägna sig åt humorn. Hans engagemang har gjort honom till ett tacksamt mål för troll på högerkanten.
– Jag har varit och är väldigt tydlig med vad jag står för och det har medfört att jag under många års tid haft en drös nättroll efter mig. Kanske beror de på att de är besvikna för att jag ofta hånar Sverigedemokrater på scen, i sociala medier och inte bara är rolig. Att det blev ett svek på något sätt. Men det här vet jag inte, utan kan bara gissa. Nu har jag vant mig. Det som är läskigt är att när väldigt många tycker någonting fel, så blir det helt plötsligt rätt.
När Schyffert nu åker ut på sin första turné på flera år tänker han ägna sig åt humor och samtidsspaningar. På lördag kommer han till Skellefteå.
Vad ser du mest framemot?
– Eftersom Skellefteå AIK är i slutspel så hoppas jag att de vinner så att alla är glada. Jag bor ju granne med Pär Wiksten (Wannadies sångare) här i Stockholm. Han är en lokal kändis här i Vasastan som skrävlar runt på ICA i sina för små rockkläder, svartgula halsdukar och lilla skinnpaj. Han snackar hela jävla tiden om sitt AIK. Det ska bli skönt att få komma bort från honom och träffa riktiga Skelleftebor.