Två samiska tjejer har på olika vis fallit offer för sexuella övergrepp. Svenska Ida har blivit våldtagen efter en fest. I Norge bor Marion vars mamma har tagit sitt liv efter att ha blivit sexuellt utnyttjad som barn.
"Tystnaden i Sàpmi" av filmaren och konstnären Liselotte Wajstedt följer dem och deras kamp för rättvisa och mot omgivningens tystnad.
Liselotte Wajstedt är själv same och det känns som en grundförutsättning här. Blicken är införstådd och känns aldrig inkräktande, snarare modig. Perspektivet är samiskt och aldrig särskilt romantiserande.
Övergreppen sätts också i sina sammanhang. Machokultur och heder. Psykisk ohälsa, flera generationer av förtryck, förnedring och fattigdom. Kvinnor som undvikit att söka hjälp hos det svenska och norska samhället – ofta av goda skäl.
Den komplexa bakgrunden finns med här, men filmen riktar inga anklagelser – varken mot gärningsmän eller koloniala orättvisor. Fokus är hela tiden på de båda huvudpersonerna, vilket också gör att historierna känns allmängiltiga. Ord mot ord-situationer och tystnadskultur kan ju utspela sig var som helst.
Det lite snäva blickfånget blir samtidigt lite frustrerande när filmen behandlar övergreppen i norska Tysfjord – en fruktansvärd härva där sexuella övergrepp mot barn och unga pågått i generationer i ett slutet samiskt kustsamhälle. För en oinsatt väcker dokumentären frågor som förblir obesvarade.
Ibland blir det förbannat tungt, särskilt vid Idas berättelse om själva den misstänkta våldtäkten där Wajstedt blandar rak intervju med modellbyggen och animation med klaustrofobisk effekt. Flera år har förflutit sedan hon tog sig an det här projektet och det är nog en annan förutsättning för att filmen ska kunna visas. Såren är trots allt hyfsat läkta i dag, i alla fall för filmens huvudpersoner. Den kvarstående känslan är att även kvävande tystnader kan brytas.