Filmrecension: Hovsamt om de folkkära Galenskaparna

– Jag älskar lätt underhållning, förklarar Claes Eriksson med eftertryck i dokumentären om arvet efter Galenskaparna After Shave.

Hans stora respekt för publiken kommer från ett liv på scen, i tv och film, och det märks hur han och de andra revylegendarerna bottnar i färdigheter som krävs för att få brett folkligt erkännande.

Erikssons drivkraft bakom devisen "det finns ingen dålig publik" är en viktig pusselbit för att förstå den legendariska humorgruppens massiva framgångar. Ändå har Eriksson med åren rört sig mer mot politisk satir och har skojat med både Ny Demokrati på 90-talet och Sverigedemokraterna i sin soloföreställning, trots att det har alienerat vissa fans.

Älskade i hemstaden

Dokumentären "Det ska va gött å leva" följer Eriksson från barndomen, då han och brorsan Anders gjorde enkla sketcher med en dubbelåtta-kamera hemma i Trollhättan. Sedan styrde de kosan vidare mot Göteborg där de misslyckades med studier, men lyckades bilda humorgruppen Galenskaparna tillsammans med Kerstin Granlund.

Snart hittade de komiska och musikaliska själsfränder hos chalmeristerna i barbershop-kvartetten After Shave och fann formen på allvar. De blev älskade i hemstaden Göteborg, men dissade i Stockholm och många gånger av kritiker, ett faktum som har fått Claes Eriksson att hata recensenter fram till till denna dag.

Dokumentären behandlar humorgruppens framgångar med "Skruven är lös", "Macken", "Stinsen brinner" och så vidare, med välbekanta trudelutter som "Jag vill ha en synt farsan", "Säng säng säng" och "Husvagn" – en ironisk visa som blev en kampsång för husvagnsägare.

Kollektiv konflikträdsla

Det är inte mycket svärta. Frånsett Peter Rangmars olyckliga död i hudcancer 1997, som förstås ägnas en del tid för sorgearbete. Kerstin Granlund nämner också att hon stundtals känt sig kvävd av att ständigt spela hustru, mamma, barn eller någonting annat i relation till männens mer uppskruvade figurer.

Det bränner till lite då dokumentären kommer in på ett manus som Claes Eriksson skrivit men som ogillades av delar i gruppen och gjorde att After Shave gick sin egen väg under en kort period. Vad manuset innehöll förklaras aldrig.

Bristen på värre drama härstammar enligt samtliga från en kollektiv konflikträdsla. Men det hade inte skadat med ett lite djupare gräv i gruppens konfliktytor. Det är härligt att se hur snäll absurdisthumor kunde slå i Folkhemssverige, men inte så mycket mer.