Johan Granstrand är fotograf och regissör bosatt i Skellefteå. Nu är han aktuell med naturfilmen ”Salmo och sapiens” som följer människans och laxens gemensamma historia.
– Vårt ursprung påverkar oss i vardagen. Till exempel vår relation till laxen, det finns folk som är otroligt intresserade av laxfiske. På en nivå så att det är det enda som spelar någon roll. Jag tänker att det skulle kunna bero på att vi en gång i tiden, när de första nordborna kom hit, helt och hållet var beroende av laxen för vår överlevnad, säger Johan.
Filmen ger tittaren bilder av laxens överlevnadskamp mot utbyggnad av vattenkraft i våra älvar. Men han ser inte filmen som ett politiskt debattinlägg, utan mer som filosofiskt utmanande.
– I filmen hävdar jag att René Descartes hade fel i sin tes på 1600-talet. En tes som mycket av vår västerländska vetenskap vilar på. När han sa: ”Jag tänker alltså är jag” separerade han tanke och kropp och människa och natur.
I dokumentären besöker han även djupekologifestivalen Motströms i Oslo, där möter han den tysk-norska filosofen Martin Lee Mueller som skrivit boken “Bering Salmon, Being Human”.
– Han är väldigt fascinerande. Norges relation till laxen är ju ännu större än vår, eftersom fisken är deras största näring vid sidan av oljan, säger Johan.
Filmen är ett pussel av Johans tankar, bilder och intervjuer kring laxen, människan och naturen.
– Vi delar väldigt mycket mer med laxen än vi någonsin kan förstå, för vi är inte bara en del av naturen, vi är naturen. Laxen har funnits i sex miljoner år och vi i bara ett par hundratusen. Ändå tar vi mest plats, säger Johan.
Hur länge som Johan har samlat in material till filmen vet han inte riktigt.
– Det är svårt att riktigt ha en start på något som jag tänkt på länge och som format sig eftersom i mina tankar. Men från det jag fick tummen upp av SVT så är det ungefär två år.
Efter smygpremiärvisningen på Biostaden Aveny i Skellefteå är Johan både lättad och nöjd.
– När man jobbat med något länge uppstår på ett sätt en lättnad över att det är klart, men även en viss tomhet. Nu ser jag fram emot att få höra vad publiken tycker, avslutar Johan Granstrand.