SaraKlaras första år i livet bestod till stor del av teater. Hennes föräldrar Susanne och Dag Hellström jobbade som skådespelare på Västerbottensteatern i Skellefteå fram till 2002.
Det kreativa sinnelaget har följt med henne sedan dess. Som 8-åring flyttade hon från Skellefteå och har hunnit bo i Falun, Halmstad och Skåne. I dag bor hon i Stockholm.
I gymnasiet började hon ta tag i sina drömmar om att bli skådespelare – men det dröjde inte länge innan hon insåg att hon trivs bäst i rollen som regissör.
– Jag tror att det är lätt som tjej att instinktivt tänka att man ska vara framför kameran. Det är inte särskilt ofta man hör, eller ser kvinnor som jobbar bakom kameran. Särskilt inte på den tiden, i dag har det börjat bli alltmer vanligare.
Hur kom det sig att du blev intresserad av att jobba bakom kameran?
– Jag var med på en filminspelning som skådespelare och insåg att det inte var så kul som jag trott. Jag testade även på att göra lite kortfilmer tillsammans med kompisar och kände direkt att det är roligare att få vara med och bestämma.
I dag jobbar SaraKlara heltid som manusförfattare och regissör. Men som så många andra kulturutövare fick hon under många år leva på kortare projektanställningar och andra jobb vid sidan av.
– Det är först det senaste året jag har kunnat jobba med film på heltid. Det har varit många år av både oro och ovisshet innan dess. Men jag är en person som följer magkänslan och den har oftast haft rätt.
2020 fick hon ett hedersomnämnande på Stockholms filmfestival med sin kortfilm Tvagning och 2022 vann hon priset Startsladden på Göteborgs filmfestival med kortfilmen Bromance.
– Det känns såklart helt fantastiskt och ärofyllt att ta emot ett sådant pris, säger hon.
Hur ser du på framtiden?
– Jag har planer på en serie. Min förhoppning är att jag som regissör ska bidra med nya perspektiv och uttryck inom svensk film, säger hon och tillägger:
–Jag hoppas på att kunna bidra till att vidga svensk film och tv i en riktning som öppnar upp för att göra mer genrefilm och tv. Min förhoppning är att Svensk film och tv kan vara mer än krim och nordic noir som vi sett alltför mycket av. I framtiden hoppas jag på att det kommer finnas en större frihet i att blanda genre med varandra.