En stillbild ur dokumentärfilmen ”Elisa och drömhästen”, regi och foto står Skelleftebaserade regissören Johan Granstrand för.
Nyårsaftonen 2019 började precis som vilken nyårsafton som helst för Elisa Thorell och hennes vänner. De hade ätit middag och var på väg för att hälsa på några vänner en liten bit bort. När de åkte i bilen såg Elisa att något reflekterades i ljuset av bilens lampor.
Hon försökte avgöra vad exakt det var, men det var svårt eftersom det tunga mörkret skymde sikten. Men plötsligt såg hon det. Det var hästar som sprang lösa.
– Jag tänkte direkt att vi måste stanna och försöka hjälpa till.
Men när hon kom ut ur bilen så upptäckte hon att det var inte vilka hästar som helst – det var tre av hennes egna.
– Jag försökte allt jag kunde med att lugna ner dem och samla in dem, men de var uppjagade och svåra att kontrollera, säger hon.
Hon lyckades få tag i hästarna till slut, men då hände det som inte fick hända. En bil kom emot dem i hög fart.
– Vi hade slagit på varningslamporna och vi signalerade med helljusen, men bilen saktade inte ner, säger hon.
Elisa hann hoppa åt sidan, men inte hästarna. Alla tre blev påkörda och allvarligt skadade. En av dem så pass illa att Elisa förstod att han inte skulle klara sig. Och det var inte vilken häst som helst, det var problemhästen som hon med exceptionell talang lyckats träna upp till den högsta nivån i Grand Prix – Stirling.
– Han kröp emot mig, han ville komma till mig för att han var livrädd. Grannarna beskrev det som att de hörde ett dödsskrik, och det var ljudet som kom ur mig när jag insåg att han inte skulle klara sig. Jag skulle behöva ta bort honom där och då.
Elisa sov ingenting den natten. Allt som hon byggt upp de senaste åren hade tagits ifrån henne.
Ytterligare en stillbild från filmen. Elisa Thorell rider sin häst Zune över de vinterklädda åkrarna.
Händelsen spred sig snabbt i många olika nyhetskanaler. En av de som fick höra om det var regissören och fotografen Johan Granstrand från Skellefteå.
– Jag hade träffat Elisa innan i ett hästsammanhang, eftersom vi också har häst. När jag förstod att det var henne det hade drabbat så visste jag att jag ville berätta historien, säger han.
Bara två veckor efter olyckan var han på plats för att börja filma dokumentären.
– Då hade jag ju knappt fått in några finansiärer, och vi visste inte heller riktigt vad det skulle bli av det. Jag visste bara att den här berättelsen behövde berättas.
Regissören Johan Granstrand och Elisa Thorell på hennes gård utanför Piteå.
I filmen får vi lära känna Elisa, hennes vänner och familj. Hon växte upp på föräldrarnas gård i Blåsmark utanför Piteå. Det fanns rinnande vatten till hästarna – men inte i huset.
Vi får även följa henne genom hennes hårda vardag, där hon jobbar skift på ett sågverk, jobbar på sin egen gård, mockar i hagen och tränar hästar.
Johan menar att Elisas bakgrund också är en viktig del av berättelsen.
– Ridsport är ju väldigt dyrt och många som håller på med det bor på fina hästgårdar på till exempel Österlen. Elisa har kämpat sig upp helt på egen hand.
Några månader efter olyckan hittade Elisa sin nya häst Zune. ”Enda sättet att stoppa den akuta sorgen är att hitta någon ny att älska”, säger hon.
Hästen Stirling träffade hon första gången när hon var i Ronneby och gjorde sin praktik.
– Han var en speciell häst som krävde mycket, men det är också precis sådana hästar som jag gillar.
Hon kunde sedan inte sluta tänka på honom, och åkte ner några år senare för att hälsa på honom.
– Då fick jag ett erbjudande om att köpa honom. Eftersom han var en så kallad ”problemhäst” så var han svår att sälja, så jag fick honom till ett väldigt bra pris.
Sedan började träningen, och det var inte enkelt.
– Jag har gråtit många gånger över den hästen. Han gjorde mig väldigt illa, det var riktigt hemskt ibland.
Men så en dag släppte det, och Elisa kunde börja träna med honom. Precis när olyckan hände så var Stirling i sin allra bästa form.
Så hur gör man då för att ta sig vidare efter en sådan enorm förlust? Enligt Elisa så finns det inget annat alternativ än att fortsätta kämpa.
– Det andra alternativet är ju ett liv utan hästar, och det vill jag absolut inte leva.
Johan Granstrands film fick så småningom stöd från både Film i Västerbotten, svt och Konstnärsnämnden. Vi får komma nära Elisas liv med hästarna och hennes otroliga förmåga att kommunicera med dem. Fotot är mjölkigt och skirt, ofta låter Granstrand kameran vila på ett motiv och Elisa eller någon annan rör sig in och ut ur bild.
Vill ni följa Elisas väg tillbaka efter olyckan så hittar ni ”Elisa och drömhästen” på SVT Play på söndag.