Snön har just försvunnit från gården i Åbyn, Byske. Taxen Ruben tar några glädjeskutt i det fuktiga gräset, mellan tallarna skymtar den brusiga Åbyälven. Vid köksbordet sitter Anna-Mia Johansson med tekoppen i handen. Sedan drygt ett år tillbaka har hon tillsammans med sin sambo bott på gården invid vattenströmmarna, efter att ha flyttat från ett annat hus i närheten.
– Så vi är mitt i en renovering just nu, men det går framåt, säger hon och ler.
För några år sedan stod hon i ett annat kök, men på samma ort. Det var tjejkväll i byn, många var nyinflyttade, alla skulle presentera sig själva. En efter en sa de sitt namn, följt av sina barns ålder och förskola. Anna-Mia Johansson vred på sig. Vad skulle hon säga? Hon som inte hade några barn, men ville ha?
Den stunden, symbolisk och talande för barnnormen och tabut kring att inte kunna få barn, etsade sig fast i hennes minne. Om det skulle hon berätta, men hon visste inte hur eller var.
Så kom mars, och det folkkära radioprogrammet sommar i P1 efterlyste årets sommarvärd, utsedd av lyssnarna. Hon slog numret, kom till en telefonsvarare och läste sedan in 3.25 minuter av inledningen till sitt eget, då, fiktiva sommarprat. Hon lade på, och en tid senare fick hon ett samtal – 750 personer hade gjort precis som henne, men redaktionen hade fastnat för hennes berättelse. Nu är Anna-Mia Johansson en av åtta finalister och det är upp till lyssnarna att rösta fram vem som ska sommarprata 15 juli.
"Jag står i någons kök och snart är det min tur." Så lyder den allra första meningen som hon yttrade in i telefonsvararen för två månader sedan.
– Det ögonblicket sammanfattar så mycket. Utanförskapet, skammen, hur barnen är deras identitet men inte min, säger hon.
Och det är där hon tar avstamp, i den ofrivilliga barnlösheten. Anna-Mia Johansson är en van berättare, och har bland annat vunnit stipendiet Berättarkraft 2016. Hon är engagerad i Berättarföreningen, har gått berättarkurs i Grekland och hållit i berättarvandringar, och bland alla fiktiva karaktärer och händelser har hennes egen historia legat och grott i många år.
– Det är ett svårt ämne, och för min del behövde jag några års distans till allting för att kunna prata om det, även om känslan aldrig försvinner helt. Vi gjorde ett antal IVF-försök, men sedan slutade vi. Det gick inte mer, det var en sådan påfrestning. Hormonsprutor, förväntningar, hopp som sedan krossades. På mina värsta dagar känner jag mig inte som en kvinna, på mina bästa känner jag mig fri att leva som jag vill, säger hon.
Mitt i sorgen var det något annat som också gjorde ont – tystnaden. Överallt finns de, de som är ofrivilligt barnlösa, men ändå är det få som pratar om det högt.
– Alla känner någon som inte kan få barn, men ingen pratar om det. Varför är det så? Jag tänker på mig själv när jag var mitt i processen, och hur mycket det hade hjälpt om någon berättat om det. Det vill jag göra nu, att skänka tröst men också lyfta ämnet, säger hon.
Det är svårt att ta in att hon kan bli en av årets sommarpratare.
– Det känns nästan overkligt, det är så stort. Jag har varit så rörd över responsen, och det hade betytt mycket att få sprida kunskap om ofrivillig barnlöshet. Det känns viktigt, säger hon.