Författaren Carina Linder från Burträsk är aktuell med sin första bok ”Sparka bollen till månen” – en verklighetsskildring baserad på hennes och den asylsökande pojken Mohammeds historia.
I den verklighetsbaserade boken ”Sparka bollen till månen” får läsaren följa Mohammeds uppväxt på ett barnhem i den marockanska staden Fez. Uppväxten är kantad av många motgångar och svårigheter.
Carina Linder blev kontaktperson till Mohammed för åtta år sedan när han kom till Sverige. Idag är han 23 år gammal och bor under hennes tak i väntan på att kunna söka asyl på nytt om två år. Migrationsverket har beslutat att han inte får stanna i Sverige, men han måste utvisa sig själv eftersom han inte heller får återvända till Marocko.
Frustrerad över att sitta fast i en rävsax så fattade hon pennan för fem år sedan och började skriva ner berättelsen.
– Jag har alltid haft skrivandet nära till hands, delvis har jag läst en hel del skrivarkurser på universitetet men jag har också spelat amatörteater i flera år, säger hon.
Hon hade anteckningar och dokument som hon samlat på sig genom åren och de fick utgöra själva ryggraden i boken. Sedan har hon byggt ut berättelsen utifrån pojkens egen historia.
– Han har berättat om sitt liv för mig, sedan har jag gjort research och faktakollat så att det stämmer. Städerna och platserna i Marocko har jag ju inte kunnat besöka på grund av pandemin, men jag har kompletterat med information från böcker och andra källor, säger hon.
Mohammed har aldrig haft ett fullständigt personnummer, därför räknas han även som papperslös i sitt hemland. Vid 14 års ålder blev han bortförd från barnhemmet, men lyckades fly mot alla odds.
– De skulle helt enkelt ta hans organ för att sälja dem på svarta marknaden, men han lyckades mirakulöst nog komma undan, berättar hon.
Mohammed kom så småningom fram till Sverige helt för egen kraft – men här får han inte stanna. Han får inte heller åka tillbaka till sitt hemland, så i åtta års tid har han levt i vad som Carina beskriver som limbo.
– Vilken riktning vi än vänder oss så tar det stopp. Vi har provat med alla olika institutioner. Vi har även tagit hjälp av människorättsjurister, men ingen kan göra något för att påverka situationen, säger hon.
Carina Linder i sitt hem i Burträsk, där familjen ger tak över huvudet till Mohammed.
Stilistiskt så har Carina valt att föra berättelsen framåt främst via dialoger. Hon tycker själv att det berör mer än att använda sig av överdrivet detaljrika miljöbeskrivningar.
– På grund av min bakgrund i teater så är jag van att jobba med text på det viset. Jag vill undvika att skriva läsarna på näsan, jag vill hellre att man ska kunna måla upp sin egen bild av omgivningarna och karaktärerna, säger hon.
Carina Linder hade skrivit en hel del anteckningar under årens gång. För fem år sedan fick hon nog av alla tvister med olika institutioner så hon gick igenom allt material och började skriva på boken.
Hoppet är nu att boken ska få så brett genomslag som möjligt så att Mohammed ska kunna se en framtid här i Sverige.
– Han har ju studerat och tagit studenten, och just nu läser han några eftergymnasiala kurser för att ha något att göra. Han pratar sex språk, under pandemin satt han här i soffan och lärde sig både franska och spanska. Han har verkligen drivet och viljan – men hur mycket kan en ung människa orka? Just nu håller han sig sysselsatt med studier, men alla behöver ju ett mål för att kunna känna framtidstro, förklarar hon.
Det främsta syftet med att skriva boken var just att hon ville starta ett samtal. Denna berättelse är bara en droppe i havet, menar hon.
– Det finns så otroligt många ingångar i detta ämne men min bok lyfter ett underifrånperspektiv som behöver höras. Enligt min åsikt beror allt detta på ett systemfel som är oerhört stort och hela landet far illa av det, säger hon.
Carina menar också att den situation som hennes familj har genomgått tillsammans med Mohammed är under all kritik.
– Jag vill inte ha ett samhälle som behandlar människor på det här sättet. Det är ju inte konstigt att många hamnar i kriminalitet. Om inte han hade fått bo under vårt tak så finns det ingen chans till försörjning för honom. Han vill studera, jobba och integreras men han får inte. Jag förstår att man till slut tappar hoppet och har inget annat val än att ta den mörka vägen, säger hon.
Nu fokuserar Carina först och främst på att åka runt i länet och föreläsa.
– Jag hoppas att jag småningom kommer att kunna åka runt i hela landet och prata om mänskliga rättigheter. Mohammed och flera med honom har inte några rättigheter alls och så kan det inte fortsätta, någon måste ta ansvar över situationen, säger hon.